Lyckligtvis har det nu visat sig, att dessa rykten härrörde från spekulativa mjölhandlare, hvilka ej akta för rof att skrämma upp befolkningen för att på samma gång få mjölpriserna att stiga. Regeringen vidtager i öfrigt utomordentliga mått och steg för att förse hufvudstaden med lifsförnödenheter. Sålunda har med nordamerikanska staterna afslutats kontrakt om leverans af ett ofantligt qvantum mjöl; 28 stora fartyg lastade dermed äro på väg från Liverpool till Havre, två ha redan ankommit dit och laddningarne ha anländt till Paris. Det qvantum mjöl, som anländer till Paris hvarje dag, är tillräckligt för att fylla stadens behof under 6 dagar och fortfar tillförseln lika oafbrutet, skall man om 20 dagar ha mjöl nog för 4 månader. Samtidigt härmed har man inrättat ett stort bageri i Invalidhotellet. Med hänsyn till kött-tillförseln är kreatursmarknaden i La Vilette så rikligt försedd, att man der har nog för minst en månad. Alla militärstallarne, som f. n. stå tomma, äro uppfyllda med furage. Hvad slutligen vin beträffar, så finnes ute i Berey deraf åtskilliga tusen tunnor. De goda parisarne behöfva sålunda ej vara bekymrade, bröd, kött och vin komma de ej på lång tid att sakna. Å—Ett rykte vill vidare veta, att några franska spanmålshandlare erbjudit franska handelsministern att leverera all den spanmål, som armen behöfver. De ha icke begärt något bestämdt pris, då de lita Beöid Frankrike nog i sinom tid skall betala sin skuld. — Från Algier bekräftar sig underrättelsen om, att araberna i massor ställa sig som frivilliga under de franska fanorna; 20,000 af dessa uthålliga och hjeltemodiga soldater, hvilkas kamrater hittills i hvarje slag injagat hos preussarne panisk förskräckelse, sägas redan ha anmält sig. Det gäller nu endast att så hurtigt som möjligt få dem öfver till Frankrike. Preussarne berätta å sin sida, att Algier råkat i uppror. — Nord. Allg. Ztg för d. 21 d:s innehåller, med anledning af Preussarnes seger d. 18 d:s, följande bombastiska känsloutgjutelse: Åter ett slag, vill Gud det sista! Det var ej ett krig, det var en Guds dom. På den ena sidan den man, som sökte att locka oss till trolöshet mot våra bundsförvandter, som, då vi tillbakavisade hans uppfordringar hånade oss i vårt eget hus och derpå tänkte att öfverfalla oss som en tjuf om natten. På den andra sidan den grånade hjelte, som lägger sitt eljest så milda anlete i stränga veck, förbittrad trycker hjelmen fast på hufvudet, svingar sig i sadeln och uppfordrar tyske män att följa honom till strid för fäderneslandets ära, för hem och härd. Fyra dagar voro tillräckliga för att fienden skulle bli innesluten mellan jernfasta murar, som omsluta honom allt trängre och trängre och som han sökte att nedbryta — men på den femte inbröt domens timma: Alle man sramat! Tysklands gråhårige förbundsfältherre i spetsen! Med Gud för konung och fosterland! Så långt tyskt tungomål går, skall det påminna om förste Wilhelm, den preussiske hjeltekungen och hans stridsridt i det frankiska landet. Men I på hinsidan Rhen inpreglen, när han som segerherre rider in i er hufvudstad, hans drag outplånligt i edert minne! Ty i hans allvarliga mildhet, hans trofasthet och hans kraft kunnen I se en inkarnation af det folk, som I så öfvermodigt vågat att i hans person utfordra!! Det märkes att segerruset slagit åtskilligt åt hufvudet. — Man berättar, att Emile Olivier innan kort ämnar utge en broschyr Ma justification. (Mitt rättfärdigande). En parisertidn. anmärker med anledning häraf: ÅIr Ollivier tar miste på tiden. Hvem tänker på honom mera? Hvem sysselsätter sig numera med hans person? Det är blott 6 dagar sedan han föll, men man skulle tro, att det är hundrade år sedan-. O, popularitet, huru bräcklig äricke din farkost, en enda stöt mot motgångarnes blindskär och du är för alltid förlorad! — I ett värdshus i Solingen höll för någon tid sedan en tysk ett inspireradt tal, hvari han bl. a. uppmanade männen till att — liksom fru Fanny Lewald nyligen uppmuntrade Tysklands qvinnor till att kasta bort den franska chignonen — afskaffa det franska Henri-Quatre-skägget. Talet mottogs med jubel, en barberare efterskickades och under församlingens hurrarop föll det ena Henri-Quatre-skägget efter det andra och allraförst värdshusvärdens.