lemnade ambulanserna tid att hinna upp oss, hvilket de ock gjorde ungefar midt i byn sedan vi lemnat värdshuset, och en dragon af eskorten red efter oss, befallde oss göra halt och tillsade oss visa våra papper. Dessa framvisades, men det var för mörkt för honom att läsa dem, och han lemnade oss utan att säga om vi voro fångar eller ej. Den som tiger han samtycker, och vi beredde oss att fortsätta vår resa, då plötsligt en samling af mobben i byn kom uppför gatan under skrik och förbannelser, rusade inpå oss, fattade oss i armarne och behandlade oss mycket hårdhändt, under det ropet: preussiska spioner! oupphörligt hördes från densamma. Förgäfves bedyrade jag att jag var engelsman, min betjont att han var schveitzare och vår franske följeslagare att han ej endast var fransman utan officer i mobilgardet. Ingenting tillfredsställde dem; min gestalt, snitten på mina mustascher, mitt hela utscende voro, som de sade, helt och hållet preussiska — och detta var nog för att döma oss alla tre. Och om jag också verkligen vore engelsman, sade en af hopen, så gällde det i hans tanke ej mycket; ni prussien, ni anglais! finge finnas i denna by. Saken syntes bli mycket obehaglig. De släpade oss gatan uppför, och slutligen hemtade någon en fackla, hvarefter de sågo på våra papper. Sannolikt kunde ingen af dem läsa ens sitt eget språk, så att denna åtgärd var ingenting specielt för oss gynnande. En förståndig person bland åskådarne gaf då det rådet, att man skulle föra oss till mairiet. Några voro för detta förslag, andra emot det; men slutligen funno vi oss midtibland denna stojande hop till vår belåtenhet förda inför mairen. Hos honom befann sig mairen i Forbach, som tagit till reträtten innan preussarne ryckt in i hans stad. Han var en ganska förståndig och angenäm man som uppfattade vår sak genast och, hvad som var ännu bättre, lyckades göra den begriplig äfven för mairen på platsen. Den senare förklarade sig vara tillfredsställd och sade till mobben, hvaraf en del trängt in i rummet, att allt var i sin ordning och vi dans nos droits, att de måste lemna detta hus och låta oss gå vår väg i fred. Bönderna tvekade, och det var ej förrän mairen från Forbach talat till dem och hotat dem med en grof käpp som de brummande drogo sig tillbaka. Få minuter derefter fortsatte vi vår resa och passerade ut ur byn samt några (eng.) mil på landsvägen utan afbrott; men våra äfventyr voro ännu ej slutade för natten, ty straxt derefter hejdades vi at en hop män som tydligen väntat på oss och som ej voro några andra än en del af dem som tagit oss tillfånga i byn. De omringade oss ånyo med samma rop, men tydligen ansågo de sig ej starka nog (sju mot fyra) för att bära våldsam hand på ossMairen från Forbach var med oss och under det vi gingo framåt sökte han genom ett språk, som var mera kraftigt än förfinadt, bringa dem till förnuft, mer han spillde förgäfves sina ord, ty vår eskort omgaf oss och vi förutsågo en annan scen i nästa by. Naturligtvis kunde den ej undvikas. Oaktadt den tidiga timman (klockan var 2 på morgonen) voro alla innevånarne i den by, hvari vi härnäst inträdde, församlad på gatan, utan tvifvel samtalande om ryktena från kriget, ehuru de ej ännu visste något om det stora nederlag deras arme nyss lidit. Nu först inhemtande denna underrättelse tilllika med den försäkran att vi tre som stodo framför dem voro preussiska spioner, kan man lätt tänka sig att det mottagande de gåfvo oss ej var särdeles hjertligt. Men denna gång fördes vi rakt till mairen, som lyckligtvis var en vän till vår allierade från Forbach, och som på dennes försäkran fritog oss från misstanken samt tillkännagaf detta för pöbelhopen. Den tillfredsställdes ej häraf och ett ordkrig uppstod mellan Forbach-mairen och folkledarne. Frän ord öfvergick man till handling och der, i mairens kök, inför mairen sjelf (som under a vn