AWAW wULUW Striden vid Saarbruck. (Forts. fr. gårdagens n:0.) Vi fortsätta i dag den ur Times hemtade berättelsen om slaget vid Saarbräck. Skildringen af sjelfva slaget blef i gårdagsnumret meddelad; vi göra nu läsaren bekant med den erfarenhet korrespondenten förvärtvade rörande fransmännens antal och förlust, deras flykt och de vedervärdigheter korrespondenten sjelf under sin flykt hade att utstå. Korresp. fortsätter sålunda: Det var ett par punkter som min begränsade tid i går ej tillät mig att vidröra i den berättelse jag meddelat rörande slaget vid Saarbräck — eller slaget vid Forbach, som det äfven kan kallas — bl. a. antalet at stridande å ömse sidor samt resp. armåernas törluster i slaget. Rörande dessa punkter kan jag ej ens nu lemna några bestämda uppgifter. Sannolikt voro 25,000 till 30,000 franska trupper engagerade under striden. Hvad preussarne beträffar anser jag sannnolikt att de voro tredubbelt starkare, och jag är viss om att deras numeriska öfvervigt i artilleri var ännu mycket större. Jag förundrar mig verkligen öfver att de med denna öfverlägsenhet och den fördelaktiga position de innehade ej voro i stånd att afgöra striden flera timmar förut. Det kan dock knappt förundra mig, då jag tänker på fransmännens lysande tapperhet och hjeltemodiga uthållighet, hvilia det är omöjligt att utan djupaste rörelse erinra Rörande antalet döda och sårade bland preusarne kan jag ej säga något. Betäckningen at skogen måste ha gjort deras förlust långt mindre än fransmännens, men utan tvifvel ledo de ändock rätt betydligt. Fransmännens förlust måste ha varit ansenlig. Jag såg regemente efter regemente gå i elden och draga sig tillbaka, fruktansvärdt reducerade. 76:te och 77:de linieinfanteriregementet och å:dje jägareregementet blefvo nästan tillintetgjorda. Under en af mina egna retirerande rörelser genom skoen mötte jag en kapten och 6 man af det 77:de regementet. De äterstående af hans kompani voro döda eller sårade på slagfältet, och dessa män drogo sig tillbaka endast emedan deras ammunition var slut. Min berättelse afbröts i går afton då preussarne, sedan de tvingat franska venstra flygeln att draga sig tillbaka, förföljde densamma och jagade den samt innevånare från staden ifrån Metz till. Bland denna flyende hop befunno vi oss sjelfva, och vi ansågo det bäst att fortsätta med dem och begagna oss af deras kännedom om vägar och stigar för att komma på ett mera betryggande afstånd från preussarne Då vi kommit upp på höjderna och för ögonblicket kommit ur skotthåll för preussarne, syntes det arma folket börja till fullo uppskatta den olycka som drabbat dem; de började äfven tänka på sina familjer och vänner som voro skingrade, flyende i vild förtviflan genom de djupa skogarne. Sådana scener af ångest och elände har jag aldrig förr skådat och hoppas aldrig mera få se. Mödrar, som förlorat sina barn, sökande efter dem, under jemmerrop och förtviflade åtbörder, gamla stapplande män och orkeslösa qvinnor, bärande en del af sitt eländiga husgeråd små barn, endast till hälften medvetna om hvad allt detta betydde, sökande någon vänlig hand att ledsaga dem — män stödjande sina hustrur, bärande sina små barn (ibland två, tre stycken) på ryggen och uppmuntrande den lilla familjgruppen med ömma, förtröstansfulla ord — skogarne genljudande af klagoskri, gråt och böner till frälsaren och den heliga jungfrun. Det är omöjligt med ord beskrifva allt det sorgliga i denna flykt. Om alla menniskor endast kunde uppfånga en skymt af en sådan scen, vågar jag påstå att krig skulle bli omöjliga; det stolta nationalhögmodet och de don Quixotiska hedersbegreppen och de ärelystna kungarne, kejsarne och statsmännen skulle för alltid tyglas af minnet af allt det beklagansvärda och tröstlösa i ett sådant skådespel. Sedan vi kommit några (eng.) mil in i landet med Metz på vår högra sida, uppnådde vi en by, hvars namn jag ej känner, och i denna tycktes de flesta af de flyende innevånarne beslutna att stanna öfver natten. Då jag lemnade denna plats var sällskapet derföre inskränkt till tre personer, mig sjelf inbegripen; de två andra voro en fransk herre och min betjent. Vi följde stora vägen då vi lemnade byn, och denna väg ledde efter hvad vi funno till Metz. Vi hade ej hunnit långt förrän vi mötte en stor styrka franskt artilleri — förstärkningar, som vanligt kommande för sent. De hade endast helt obestämdt hört talas om ett nederlag vid Forbach, sannolikt af några flyende stadsbor, och vi fingo gifva dem en kort beskrifning öfver slaget. De lofvade högljudt att hämnas, och preussarne skulle snart få utrymma Forbach, derom kunde vi vara öfvertygade. Fortsättande vår väg, träffade vi på en ambulansfora, stadd på reträtt. Kommenderande officeren frågade oss om vårt ärende och vår bestämmelseort. Han lät oss dock passera, och ett par (eng.) mil derifrån kommo vi till en annan by. Aftonen var förtvifladt varm, ansträngningarne under dagen hade varit stora, och vi hade ej haft något att äta eller dricka på 12 eller 14 timmar; vi stannade derföre vid ett värdhus och erhöllo med svårighet litet bröd och vin, hvaraf vi blefvo mycket vederqvickta. Denna halt skulle dock bli olycksbringande för oss. Den