ögonblicklig organisation af nationalgardet och att borgarne oförtöfvadt skulle förses med vapen. Prefekten lofvade att understödja dessa fordringar hos vederbörande i Paris. — Om det 1:a algieriska tiraljörsreg:tet, hvilket lemnat de flesta af de fångar, som i träffningen vid Vissembourg föllo i preussarnes händer, skrifver S:t Hilaire i Figaro: Då jag stod vid regementet, öfvade öfverste Achinard — nu brigadgeneral — oss ofta i Ådet lilla kriget. Det var fästet Menuche, beläget två kilometres från Blidah, som i allmänhet var föremålet för våra manövrer. Turcos klättrade upp för dess kuperade höjdsträckningar med en till det vidunderliga gränsande liflighet och hurtighet. De hoppade öfver dvergpalmerna som schakaler, med glödande ögon, utspärrade näsborrar och lika så uppspelta af denna matta skuggbild af kriget som om de haft sjelfva den mäktiga verkligheten för ögonen. Krutröken slog i bufvudet på dem genast etter första gevärskottet, de voro ej längre menniskor utan lössläppta lejon. Det blåste signal till reträtt, men de gingo på lika ifrigt. Underofficerarne hade den största möda i verlden att få dem tillbaka. Men hörden I då ej reträtt-signalen? frågade man dem. — Ritrite quisqui ci? Macache sabir, macache comprendir! Det var allt hvad de svarade och det skulle betyda så mycket som: Retirera, hvad är det för slag? Massakrera, hugga in, massakrera, det förstå vi oss på! Denna heroiska obekantskap med allt, som stöter på reträtt, gjorde att 500 af dem blefvo fångna i slaget vid Vissembourg. De störtade sig öfver preussarne utan att bry sig om hvad som föregick bakom dem. De krossade, de förintade allt, som fanns i deras väg. Ett af de preussiska kungliga gardesregementena blef störtadt öfverända och krossadt af detta skydrag i menniskohamn. Återstoden af divisionen DOuay, som nödgades duka under för fiendens numeriska öfvervigt, måste draga sig tillbaka. Reträttsignalen blåstes, men turcos bekymrade sig efter vanligheten ej derom. General Douay satte sin häst i galopp för att personligen ge dem besked. En kula möter honom på vägen; han faller af hästen dödligt sårad. Turcos fördubbla sin ifver. De kasta sig öfver ett annat regemente, anfalla med bajonetten i ett raseri, som gränsar till vansinne och göra en ofantlig lucka i den fientliga linien, som de kila igenom i språngmarsch. Föreställ er en rågskördemaskin, som går genom en åker, skrifver ett ögonvittne, och ni kan göra er ett begrepp om detta f. uktansvärda och storartade anlopp. Men på detta sätt kommo de på andra sidan om den fientliga armåen. Deras bataljonschef, som varit främst itzanfallet, sätter helt lugnt lorgnetten i ögonvrån: Men, halt! Hvar ha vi våra kamrater? Långt i fjerran ser han dem draga sig tillbaka i god ordning. Nu började han uppfatta det kritiska i deras belägenhet och funderade en stund på att göra en ny lucka för att komma tillbaka till deras kamrater. Men hvad kunde 500 man uträtta mot 40,000? Han är omringad på alla kanter och nödgas att jemte sin hjeltemodiga trupp gifva sig fången. Och hvad gör väl detta7 Dylika förluster äro lika goda som segrar, ty de tjena till att stärka den tillit, vi hysa till våra soldaters tapperhet.