Bland de till förhöret inkallade personerna upplyste ogifta Ingrid Christina Johansson att då hon från Midsommar tills för 3 veckor sedan bodde hos snickaren Andersson samt då hjelpt dennes hustru med drefmatsarbete, Andreas under denna tid ofta brukat uppehålla sig der om nätterna samt att hon ofta tidigt om morgnarne sett stora partier af tågvirke ligga i rummet, hvilket icke funnits der sent om aftnarne dagen förut; hon hade åfven sett Andreas ditbära stora partier tåg. — Hustru Elisabeth Akerman, som någon tid i sommar bott hos makarne Andersson, hade ofta sett hustru Andersson gå ut tidigt om morgnarne samt efter någon stunds bortovaro återkomma med långa linor och annat tågvirke. Snickaren Andersson förklarade sig ej hafva något mer bekant om hustruns tågvirksaflårer än att hon brukat köpa gammalt sådant för att sedan söndertagas till drefmat. Så vidt han visste hade Andreas Andersson varit hemma den natten, då stölden skedde på galeasen Carl Oscar. — Hustru Johanna Andersson påstod att hon brukade köpa tågvirket mellan kl. 5 och 6 om morgnarne hos handl. Kullberg och förre sjökapt. Kahl i Majorna. Af Andreas Andersson hade hon visserligen mottagit tågvirke, men detta hade denne sagt sig hafva åtkommit på ärligt vis. Med anledning af hustru Anderssons uppgifter hafva handl. Kullberg och kapt. Kahl blifvit tillfrågade, samt upplyst att de visserligen någon gång sålt mindre partier söndrigt tågvirke, men att detta aldrig skett före kl. 8 på morgonen. Den vidare ransakningen har öfverlemnats till rådhusrätten, i afbidan hvarå Andreas Andersson, såsom förut straffad, införpassats till cellfangelset, hvaremot makarne Andersson tillåtits att under tiden vistas på fri fot. En tyrannisk äkta man. Till poliskammarens session i Måndags var en sig så kallande kommissionär vid namn Sven Petter Andersson inkallad af sin hnstru Emma Charlotta Andersson, att apsvara för det han under, innevar. är åtskilliga gånger öfverfallit och slagit henne samt i öfrigt uppfört sig så tyranniskt och störande i hemmet, att såväl husvärden som grannarne funnit sig besvärade deraf. Det hade nu slutligen gått derhän att hustru Andersson, som försörjer hela hushållet, till följd af mannens oordentliga uppförande icke kan få hyra någon lagenhet, åtminstone ej om mannen skall äfven bebo densamma. Då några vittnen i Måndags icke voro tillgängliga uppsköts målet till påföljande dag och skulle Andersson under tiden förvaras å polisvaktkontoret. Vid förhöret i Tisdags intygade flera af de inkallade vittnena att de ofta sett Andersson slå och misshandla sin hustru, bl. a. hade han köpt hem en rotting för att, som han sjelt sagt, med densamma lära sin hustru att hålla sig i sitt hem samt i allt lyda hans vilja. Andersson, som är en gammal poliskund och redan år 1861 tiil följd at oordenligt opålitligt uppförande blef behandlad som försvarslös samt d. 3 December 1868 dömdes han för våld å person med lifsfarligt vapen att undergå 4 månaders straffarbete, kunde icke helt och hållet förneka vittnesmålen, men påstod att hustrun till en stor del sjelf gifvit anledning till hans uppförande mot henne; han kröp dock nu: till bönboken samt tiggde och bad att hustrun endast för denna gång skulle förlåta honom. Detta kunde hon likväl icke ingå på utan fortfor med sitt ansvarsyrkande på mannen. Målet remitterades till rådhusrätten och tilläts emellertid Andersson att vistas på fri fot. En man som vill ro. Sistl. Lördag kom roddkarlen Adolf Johansson roende med sin båt i elfven samt skulle lägga till vid stenpiren, på hvilken plats roddkarlen Samuel Andersson förut hade förtöjt sin båt. Då Johansson skulle taga in sin ena åra rakade litet vatten sqvätta upp i Anderssons båt. Om det nu var detta som förtröt Andersson, eller, hvilket är mera troligt, han med oblida ögon såg Johansson lägga till vid samma plats för att konkurrera med honom — allt nog, Johansson hade icke väl hunnit festgöra sin båt vid kajen förr än Andersson rusade på honom och tilldelade honom åtskilliga slag, men hvarvid Andersson sjelf råkade att göra en öfverhalning i båten samt störtade hufvudstupa i elfven, Icke väl uppkommen från det oförmodade badet rusade Andersson åter på sin motståndare, hvilken han tilldelade ytterligare några slag, hvilka medfört den ver van att Johanssons högra öga och d:o kindben f. n. är prydd med regnbågent alla färger. — Då vittnen intygade att det ensamt varit Andersson som vid tillfället förgått sig dömdes denne, oaktadt sin protest, att för våld å Person plikta 15 rdr, hvarjemte han ålades att godtgöra tvenne i målet hörda vittnen med 1 rdr 25 öre hvardera.