och de sårade blefvo till största delen liggande på valplatsen. Jag har talat vid öfver femtio soldater, som voro af den mening, att de skulle drifvit fienlen tillbaka, om de blott utgjort en 20,000 man, efersom deras små kolonner likväl flera gånger hållit honom på afstånd. På vägen hade jag en sorglig anblick af långa vagnssträckor med franska familjer, som lyktat från gränsens småstäder. I ett bref tråu en fransk officer till hans slägtingar berättas, att divisionen Douai småningom drog sig tillbaka till Pigierhöjden, för att hindra fienden från att beträda den enda genomgång i Vogeserna, som leder till Bitche vid den andra sluttningen af dessa berg. Här ir på en klippa uppfördt ett starkt citadell, beherrskande Bitche, och hvilket preussarne förgäfves belägrade år 1797. De franska trup perna tillfogade fienden betydlig förlust. Den kanon, preussarne bemäktigat sig, blef återtagen af fransmännen, men de kunde icke föra den med sig, emedan lavetten var skjuten i stycken. ö ö Uppretade mot fransmännens kejsare, emedan han låter sina trupper draga från Rom, meddela jesuiterna i en deras organ, Unitå Cattolica, italienarne följande: Fransmännens aftåg från Rom bevisar icke, att Victor Emanuel skall gå mot Rom. Nej, den italienska regeringen skall göra halt vid den heliga stadens murar. Men om likväl monarkien nödgas, att bemäktiga sig Rom, skall, samma dag intåget sker, ett hemligt fördrag mellan Frankrike och Italien sättas i verkställighet, innehållande följande punkter: Roms annexion med den italienska halfön skall ersättas med Piemonts anexion från Novara till Savona, med undantag at Alessandria, och ön Sardiniens anslutning till Frankrike. Sistnämnde ö förpligtar sig Frankrike att helt och hållet afträda till Roms påfve. Det förbinder sig vidare i förening med den italienska regeringen: 1. Att årligen åt påfven utbetala ett apanage; 2. att på fördelaktiga vilkor anskaffa ett lån för öns uttappning, anläggningar etc; 3. att om en revolution skulle utbryta i den nya Kyrkostaten, så skola Italien och Frankrike gemensamt undertrycka den. I nämnde traktat förekomma vidare andra antydningar, men hufvudsumman är, att samma dag Rom blir Italiens hufvudstad, är Piemont från Novara till Savona franskt territorium. — Na turligtvis jesuiterosanningar. Från Rom skrifves d. 30 Juli: Vi stå vid randen af en allvarsam kris, hvars följder ännu icke kunna beräknas. Den fransyska ockupationskåren erhöll tör tre dagar sedan den förnyade befallningen till uppbrott, som äfven efterkoms. Vi se väl ännu idag fransmän från Clivita-Vecchia härstädes, men de flesta äro borta. Borttagandet af den heliga stolens verldsliga makt, skall, om händelserna tima i vanlig ordning, från i dag draga me: sig den på så många obevista förutsättningar och illusoriska begrepp hvilande bierarkiens byggnad. Påfven sjelt är mera upprörd öfver denna oväntade vändning, än at sjelfva saken. I Vaticanen löper allt om hvartannat. De, som ega största inflytandet, yrka ati hau, så fort möjligt är, skall vända staden ryggen, i det den romerska satiren ropar till honom, att han nu ej mer behöfver någon främmande hjelp, utan kan skydda sig med ofelbarhetens svärd. Nuntien Chigi lärer vara återkallad från Paris. I dessa upprörda ögonblick kan det naturligtvis endast vara fråga om afsigter, icke om verkliga fakta. Dertill hör besättandet af provinserna Fro sinone och Viterbo med italienska trupper, hvilka påtven alls icke vill veta utaf.