Diplomatien. Journal Officiel i Paris meddelar en depesch från utrikesministern de Gramont, riktad mot Bismarcks påståenden och fritagande ånyo den franska regeringen från att hafva inlåtit sig på underhandlingar med Preussen om Belgiens införlifning: det har varit Preussen allena som gjort förslag. Ministern förklarar vidare, att Frankrike utan fruktan motser Bismarcks ytterligare bebådade vafslöjanden. Till slut heter det, att Bismarck förklarat för Gramont, att orsaken, hvarför han ej kunde gå in på en afväpning, var isynnerhet den, att — ryska politiken engaf honom farhågor. Träffande anmärker Daily News i afseende på Bismarcks vafslöjande (och vår kollega hyser ju en stor vördnad för den engelska pressens uttalanden i denna fråga): -Vi tro icke, att underhandlingarne om Belgien ännu blifvit på ett tillfredsställande sätt förklarade. Vi vilja derför lägga våra vänner i Berlin följande betraktelser på hjertat: Tills man ger oss fullständiga förklaringar, skall det förfalla alla opartiska män som att preussiska regeringen icke intager någon afundsvärd ställning, då den framställer sig sjelf såsom den, hvilken mottagit skamliga förslag, utan att samtidigt underrätta oss om att den ögonblickligen visat dem krattigt tillbaka. — Pall-Mall-Gazetite, Morning Post, Standard och många andra engelska blad göra samma betraktelser. Det förstnämnda bladet yttrar: Om grefve Bismarck önskar, att verkan af det företagna offentliggörandet skall vara gunstigt för Preussen, så måste han öfvertyga oss, att hvarken han eller Thile eller konung Wilbelm eller någon annan preussare i officiel ställning deltagit i underhandlingar eller konferenser om Belgiens eller Hollands införlifning. Det är ej nog, att konung Wilhelm kallar Gud till vittne af sin oskuld; den preussiska regeringen eller dess vänner i England måste skaffa oss goda bevis. Rysslands mest spridda blad Moskwa Tidning säger — och deri instämma nästan alla ryska tidningar — att dem ei kan förstå, huru Preussen kan bråka så mycket med denna sak. Det har ju sjelf med våld tagit Elbhertigdömena, Hannover, Hessen, Nassau ete. Det skulle således icke vara underligt, om Frankrike sökt å sin sida en motsvarande makttillökning.