för säderneslandet kan man i denna stora salong höra en knappnål falla; men vid aktens slut, då kören träder något tillbaka och Faure (Pietro) visar sig med tricoloren i sin hand, då går en skakning genom hela församlingen. La Marseillaise?, la Marseillaise, hviskar man, och med accompaguement af orkesterns 120 musici ljuder den berömda sången: ÅAllons enfants de la palrie. Och publibliken? Sakta, utan att förlora en enda ton, reser den sig upp, bänk från bänk, loge från loge, från fauteurils dorcheslred till sista platsen på galleriet. så länge Frankrikes sång utföres. Kören och en del af publiken sjunga med vid första versens omqväde, vid kören till den andra sjunga de flesta med; men då Faure, sjungande med sin väldiga kraft och hänförande lyftning, öfverträffar sig sjelf i strofen: Amour sacrs de la patrie, då bryter allt löst, alla falla in i sången, så att både hans stämma, ljudande genom hela orkestern så att hvarje ton klingar öfver det hela, och orkestern sjelf förqväfvas i detta haf af menskliga röster. Från det ögonblick Marseiilaisen uppstämdes, kan man anse hela representationen afbruten. Den måste dock i alla fall ånyo upptagas. Det är kanske otverflödigt att nämna, att det icke är godtköpspubliken allena, som är så der lifvad. För det första kommer just ingen godtköpspublik till Stora operan, hvarest parterren kostar 5 francs, och biljettförsäljarne åstunda 20 francs för en stalle damphitheätre, och dertill är det ett faktum, att det är just från dessa sistnämnde platser och första radens loger som demonstrationerna utgå. En af de ifrigaste under gårdagens representation var Girardin, som satt med tvenne damer i en första Jogerad, och med ord och gester gat sig mest tillkänna under demonstrationen. Då de stormande bifallsropen för haure tystnat, begärde man Åle Rhin, -le Rhin Allemandr, hvaruti hela salongen instämde. Etter några ögonblick då ropen blefvo allt våldsammare och väldsammare, gick ridån upp och regissören framträdde beklagande att repetitionerna på le Rhin .. Han hinner icke mer förrän en storm af hyssjningar och rop bryter löst mot honom och då han, efter att med den ynkligaste min i verlden ha bråkat med sina handskar, bockat sig och hopplöst sneglat mot direktörslogen, går ut, följes han med skrattsaltvor och hyssningar. Ridån går åter nea. Begäran om le Rhin-begynner ånyo ännu hättigare, ridån går upp, man tystnar under en glad förväntan, men — ingen Faure kommer, endast regissören. Ovädret urladdade sig ännu en gång mot den stackars mannen så häftigt, att han ej kan yttra ett ord, utan måste, efter att på nytt hafva ifrigt halat på handskarne, bocka sig och försvinna. Faure trädde fram — men endast att försäkra, att han omöjligt kan sjunga det begärda, enär han ännu icke inlärt sången. Man protesterar, han skickas ut och är ögonblickligt fallen i onåd. För andra gången faller ridån och för den tredje begynner stormen. Vi vilja helre hafva le Rhin än slutet af Åden stumma ropar under det allmänna oväsendet en gammal herre från stalles damphilhieätre. Vi hafva betalt för den stumma, svarar en ung man från parterren. ÅA la porte, å la porle, ljuder det rundtomkring; låt honom få sina pengar tillbaka-. En insamling för honom, ropar den gamle herrn, räckande sin hatt till de kringstaende. Det regnar 2-sousstycken i hatten, hvilka tömmas ut öfver den olycklige. Tumultet fortfar, ridån går tredje gången upp, en eller annan auctoritet visar sig med trefärgadt skärp om lifvet, men utan nytta, ty ridån måste ned igen. Ändtligen går den upp den fjerde gången. Man kan ej motstå en pariserpublik. Kören står uppställd och Faure framför med ett partitur i handen. Regissören träder fram. Denna gång åhöres han under tystnad. Han meddelar publiken, att den generalrepetition på le Rhin, som var bestämd etter representationen, skulle nu i stället företagas. Ett obeskrifligt jubel utbryter, som först tystnar då Faurees mäktiga stämma åter fyller salongen och då han, biträdd af kören, sjunger den med sådan storm begärda sången.