bok under begäran att hon skulle vexla penningar åt honom. Då han emellertid dervid visat sig angelägen att tala vid henne under det ingen annan var närvarande, hade hon börjat fatta misstankar om sanningsenligheten af hans uppgifter och då hon äfven latit honom förstå detta hade han aflägsnat sig utan att vidare låta höra utaf sig. Hos ogifta Nelly Grimberg. som har ett försäljningsstånd vid Rosenlundsvägen, hade Ekberg äfvenledes infunnit sig d. 26 sistl. Juli samt sedan han, som uppgaf sig vara en förmögen sjökapten, gifvit sig i samtal med henne, frågat om hon vore fattig och då hon jakat härtill hade han sagt sig vilja skaffa henne hjelp från en frimurarefond, i hvilken han vore delegare. På Ekbergs fraga hade Grimberg omtalat att hon förr innehaft tjenst hos afi. prof. Schönbäck, då Ekberg genast sagt sig kunna skaffa henne hjelp från en donation som skulle finnas efter prof. S. Då Grimverg förklarat att hon med säkerhet visste att någon sådan fond icke fanns hade Ekberg genast ändrat sig, sägande att han naturligtvis menat frimurarefonden. Derefter hade Ekberg ingått i ståndet och ur en der stående blecklåda tagit de i densamma förvarade löspenningar. På Grimbergs fråga hvad han skulle göra med dem hade han svarat att han behöfde dem för att skafra henne den utlofvade hjelpen. Kl. 8 på aftonen samma dag hade Ekberg återkommit till försäljningsståndet och då försäkrat att Grimberg skulle få understöd från frimurarefonden, hvarjemte han lofvat henne 100 rdr af egna penningar. Dessutom hade han lofvat att skicka upp en af besättningen från sitt fartyg med kaffe och kläder till Grimberg. Åtven vid detta besök hade han gjort en påhelsning i peuningelådan samt tagit ur densamma 2 rdr, med hvilka penningar han derefter begitvit sig bort utan att vidare hvarken personligen eller genom någon besättningskarl låta höra af sig. Vid polisförhöret rörande dessa skamliga bedrägerier har Ekberg uppgifvit att han d. 18 sistl. Juli hitkommit från Läbeck med slupen Anna Christina, skepparen Olsson, samt medfört å fartyget, ett honom tillhörigt lager af kaffe, sidentyger m. m., hvilka varor han försält till åtskilliga personer här i staden, men anser sig icke vara skyldig hvarken att nppgifva dessa personers namn eller huru han användt de för varorna bekomna penningarne. Af enkan Eriksson hade han visserligen lånat 2 rdr, men haft för afsigt att återbetala dem; han hade dock tyvärr icke kunnat fullfölja detta beslut af den orsak att sedan han bortgått från enkan Erikssons bostad hade han — icke kunnat hitta dit igen. Den fordran han uppgifvit sig hafva af enkan Erikssons aflidne man påstod han härledde sig från en år 1864 ingången borgen för Eriksson till en spanmålshandlande i Karlshamn och hvilken borgen han måst inlösa. Han hade aldrig för enkan Erikson uppgifvit sig vara skeppare. Af hustru Andersson hade han fått låna, men ej på bedrägligt sätt tillnarrat sig de 6 rdr han af henne erhållit. Hvad deremot Grimberg beträffar hade han aldrig hvarken träffat henne eller besökt hennes försäljningsstånd utan voro hennes uppgifter härutinnan helt och hållet ogrundade. Ekberg har slutligen medgifvit att han, som tillhör Karlskrona stadsförsamling, år 1867 blifvit dömd at Stockholms rådhusrätt till 2 mån. 18 dagars fängelse för förfalskningsbrott, hvilken bestraffning han äfven säger sig ha undergått. Att Ekbergs uppgifter icke äro särdeles tillförlitliga bevisas bäst deraf att vid gjorda undersökningar befunnits dels att någon slup med namnet Anna Christina icke i år varit här i hamnen och dels att månglerskan Christina Andersson d. 26 Juli sett Ekberg uppehålla sig i försäljningsständet hos Grimberg. Hon hade dock icke kunnat höra hvarom de samtalat. Den vidare ransakningen öfverlemnades till rådhusrätten, i afbidan hvarå Ekberg intörpassades till cellfängelset.