ken, hvarjemte Engberg, för hvilken hr M. uppvisat reversen, med bestämdhet förklarat densamma vara falsk. Då Lindberg och Jakobsson uppmärksamgjordes på detta förhållande, hade de genast betalt sin skuld. Hr M. hade emeilertid behållit reversen samt efterskickat polis. Pantlånaren J. Olsson, vid Torggatan, har derjemte anmält att Tisdagen d. 26 d:s en obekant person infunnit sig hos honom samt för 5 rdr pantsatt en revers ställd till innehafvaren lydande å 141 rdr 75 öre samt utgifven af Johannes Pettersson i Stännung och försedd med vittnen och vederhäftighetsbevis. Olsson, som igenkände Niklas Eriksson vara samma person som belånat reversen, hade fått anledning misstänka att den vaiit falsk. Med anledning häraf blefvo Lindberg och Eriksson uppförda till polisvaktkontoret der de vid med dem anställt törhör uppgåfvo: Eriksson: att han i Söndags i Katteröd sammanträffat med Lindberg, som då uppmanat honom att medfölja till Göteborg. Innan de afrest hade Lindberg skrifvit den revers, som han numera igenkände vara densamma som blifvit lemnad till hr Muhlenbock. Då de ankommit hit till staden hade Lindberg, då de hos hr Mählenbock tillfrågades om sina namn, uppgifvit andra än deras verkliga, ehuru Eriksson ej kan erinra sig hvad han kallat dem. På Lindbergs tillsägelse hade E. lånat bläck och penna, hvarmed L uppe på deras rum gjort något tillägg å reversen hvarefter han, under hotelse med stryk, tvingat Eriksson att lemna reversen till hr Muhlenbock. Vidare hade Lindberg samma dag skrifvit ytterligare en falsk revers, hvilken han tvingat Eriksson att, under hotelse att i annat fall taga lifvet af honom, pantsätta hos ofvannämnde Olsson och hade han för densamma erhållit 5 rdr, hvilka penningar de lika fördelat sig emellan. Lindberg: att han aldrig kallat sig Larsson eller gifvit Eriksson något falskt namn samt att han ej hade den ringaste kännedom om de af Eriksson pantsatta reverserna, hvilka han hvarken skrifvit eller ens sett Eriksson inneha samt hade aldrig af denne fått några penningar. Sin skuld till hr Mählenbock hade han betalt med penningar som han medhaft från hemmet. Vid afvisiteringen befanns Lindberg inneha dels det af Olsson utgifna qvittot å den pantsatta reversen och dels fyra stycken orlofssedlar för olika personer, hvilka orlofssedlar synbarligen voro skrifna af samma person. Tillfrågad om åtkomsten af dessa handlingar har Lindberg uppgifvit att Eriksson lemnat honom desamma till förvaring. Eriksson har deremot förklarat att han visserligen lemnat Lindberg pantqvittot, men att han aldrig innehaft de fyra orlofssedlarne, utan hade Lindberg sökt förmå honom att på desamma, hvilka Lindberg sjelf skrifvit, söka tjenst, hvarefter de skulle dela de penningar Eriksson såsom städsla kunde erhålla. Vid förhöret i poliskammaren igår vidhöll Eriksson ofvannämnda bekännelse, hvaremot Lindberg fortfarande nekade för all delaktighet eller vetskap om brotten samt yrkade på det bestämdaste att blifva försatt på fri fot, hvilket dock icke kunde bifallas af poliskammaren, utan införpassades såväl Lindberg som Eriksson åter till cellfång lset i afbidan på ransakningen vid rådhusrätten dit målet remitterades