dmånyheter från kriget. En korrespondent till danska tiun. Dagstelegrafen skrifver från Paris d. 20 d:s: — Paris har under de senaste dagarne fullkomligt förändrat utseende; från morgon till afton hör man icke annat än trumhvirflar, fantarer och militärmusik, hvarje timma ser man regementen af de mest olika vapen lemna kasernerna och tåga ner till bangårdarne under befolkningens lifliga deltagande. Det är isynnerhet i förstaderna och i arbetareqvarteren, som sympatierna starkast framträda. Då häromdagen flera regementen afmarscherade från kasernen i Faubourg du Temple framträdde dessa känslor i sin vackraste dager. Arbetare och borgare, män och qvinnor, stora och små, skockade sig omkring soldaterna, man täflade om att få bära deras bagage till bangården och sökte bispringa dem på alla möjliga sätt, man gaf dem tobak, cigarrer, matoch dryckesvaror med på vägen, man uppmuntrade dem, man upphetsade: dem och då afskedets ögonblick kom, utvexlades mången hjertlig handtryckning, månget ömt farväl — måhända för sista gången. Hur mången rörande scen, hur mängen gripande episod fick man icke der bevittna: der en ung soldat, som tager afsked af en ung flicka, badande i tårar, hans syster eller hjertevån, här en moder, som ännu en gång vill omfamna sin son, der en broder eller vän, som ännu i sista ögonblicket mottager en helsning till en frånvarande; men i detsamma ljuder signalen till afresan, man störtar sig i waggonerna, hvar och en glömmer sina personliga sorger, sina personliga intressen, besjälad som man är af den stora patri.tiska känsla, som beherrskar alla; ett enda, oerhördt, inspireraut skri: kive la France! tranger fram ur alla bröst oeh under det att marseljasens toner från allas läppar uppstämmes, sätter sig tåget långsamt i rörelse. När man ser denna sympati mellan trupper och befolkningen och jemför denna med de sorgliga scener, som tör några månader sedan tillurogo sig i samma qvarter, då soldaterna bivuakerade framtör barrikaderna i de mörka gatorna och mottogos med stenkast, med hån och med ovilja af samma befolkning, som nu jublande omger dem, då måste man beundra detta folk, som i farans stund, då det gäller fosterlandets stora sak, glömmer hvarje meningsskiljaktighet från fordom och som en man inspireras af samma känsla, samma önskan och samma mål: att värna om fanans ära och bringa seger öfver fosterlandets vapen. Det är denna känsla, som vaknat hos alla och som gör sig gällande i alla kretsar; till den nationalsubskription, som pressen föranstaltat till fördel för armåen strömma gäfvorna in en masse; den rike liksom den fattige gitver sin skärf, man ser på listorna gåfvor om 1 franc eller 50 centimer vid sidan af gåfvor på 10,000 eller 20,000 fres. De frivilliga patrulleringskontoren äro öfverfyllda och öfver 10,000 frivilliga anmälde sig på 2 dagar. Sådan är den nuvarande stämningen i Paris; det lattsinne, den sorglöshet, som under vayliga förhållanden karakterisera fransmannen, kunna, när omständigheterna kräfva det, ge plats för allvar och bestämdhet; så har äfven skett nu: man har gjort sig fullt reda för vigten, betydelsen, men också allt det vanskliga i den strid, som förestår; men man är icke mindre fast besluten på att icke spara någon ansträngning och att icke sky något offer för att föra den till ett hedrande, ett ärorikt slut. Största delen af Paria garnisons trupper har nu tågat bort och staden är så godt som öfvergitven at all militär. Det är en egendomlig, ovanlig syn, när man kommer förbi de stora kasernerna i Rue de Rivo i eller på Place Chåteau dEau, att se de tomma gårdarne, de öfvergifna logementerna, detta lugn, denna tystnad på en plats, der eljest den största rörelre brukar herrska. I dessa dagar äro gatorna uppfyllda af det inkallade manskapet af la garde mobile, som innan kort skall afgå till Chälons, hvarifrän det efter slutade öfningar afreser till armåen. Parisertidn. Figarosäger sig ha mottagit ett bref at följande lydelse: Jag parerar 200,000 fres mot 100,000, att den franska armeen skall hålla sitt intåg i Berlin d. 15 nästk. Augusti (Napoleonsdagen), Thomas, notarie i Paris, otticer af Hederslegionen. Paris, d. 20 Juli 1870. Penningarne äro deponeraue. Från Baden-Baden skrifves till Paris, att de franska konstnärer, som uppehålla sig derstädes, (se G.-P. för d. 22 d:s: Hvarjehandal), blifvit nödsakade att lemna staden. Preussarne sleto de franska affischerna från gathörnen och det berättas, att de preussiska trupper, hvilka aflöst de badensiska, lagt sig till 100,000 fres, som befunno sig i den franske entreprenörens kassa. Det förut omnämnda elitsällskapet från Palais-Royal-teatern i Paris afreste till parisarnes förargelse tör kort tid sedan till BadenBaden för att gifva föreställningar Pariser-bladen fann det opassande, att franska konstnärer ej aktaue för rot att för slem vinnings skull roa preussiska soldater och fann det oklokt att utsätta sig för brutaliteter. Lyckligtvis blefvo de franska skådespelarne anhållna vid gränsen och förda till det preussiska högqvarteret, hvarest hvarken hrr komikers intall eller de unga damernas förtjusande leende gjorde minsta verkan. Direktören tör PalaisRoyalteatern måste resa från Paris för att befria dem. En parisertidn. försakrar dock, att den för sin kolossala näsa bekante komikern Hyacinthe isynnerhet haft mycket svårt för att kunna bevisa s:n oskuld. Preussarne misstänkte nemligen hans näsa för att vara — en mitrailleuse. Man är i Frankrike allvarligt betänkt på att bilda flera frikårer, latta ströftrupper, hvilka i likhet med den franska guerillakåren i Mexiko skulle epe rera på arm6ens flanker och på något afständ från hutvudstyrkan. Måndagen i förra veckan på morgonen observerades en ofantlig luftballong, sväfvande mellan Herbesthal i Preussen och Dolhain på belgiska gränsen. Då och då sänkte sig ballongen mycket lågt ned och man trodde sig då märka, att en af luftseglarne medförde en stor kikare. Man tror, att ballo