anförda synes det bäst att H.-T:s Red. för sin egen räkning måste besvara frågan med: Nej. H. T. påstår sig ha handlat fullkomligt chevalereskt både mot Frankrike och Danmark Detta påstående är så naivt, att det knappast behöfver bemötas. Hvar och en som läst dessa högtrafvande exklamationer, med och utan signatur, hvarmed H. T. under den förflutna veckan uppvaktat sina läsare, bör till dess rätta värde kunna uppskatta sannfärdigheten at ett dylikt påstående. Några exempel torde derföre näppeligen behöfvas, men hvad säger II. T. om uttryck sådana som t. ex.: vofficielt skrymteri. börsspel. hvarpå Frankrikes ledande män nu sannolikt inberga hundratal af millioner; att om Frankrike skulle segra i striden är detta kejsardömets, napoleonismens, militärismens, bigotteriets och börsvingleriets Frankriker; Tyskland är civilisationens, den religiösa och borgerliga frihetens land, Frankrike ett sabelvälde, som upprättat ett system, bygdt på våld, korruption och hyckleri; denne general, om hvilken man (!) i Frankrike yttrar, att det ej finnes något brott i strafflagen, som han ej begått: — och vidare om Danmark: Sämre har väl ett försvarskrig aldrig blifvit fördt af ett land, som kämpat för sin tillvaro. Men anspråken (!) höllos uppe trots det dåliga krigförandet och så afbröts konferensen i London, der Danmark kunnat erhålla den gränslinie, hvarefter det nu suckar (). Det rentaf påtvang Preussen nya segrar o. s. v., o. s. v. Kan detta ej kallas att spotta och trampa å ena, afgudiskt upphöja a den andra sidan? Och ändå vill H. T. helt frankt förklara att den icke gjort det! Men vi afstå från anförande af vidare exempel, det skulle bli alltför tröttande för våra läsare, isynnerhet som vi ej tilltro oss förmågan att ur de långa, förnumstiga talen utsofra den dosis rökoffer för det egna Jags-belätet, som så skickligt inflickats här och der. Att H. T. vill skrifva vårt bemötande af dess klumpiga inblandande at göteborgska handelsresande och boråskällare i Frankrikes och Tysklands politiska angelägenheter på den arga illviljans konto förvänar oss icke. Vi äro ej ovana vid att från det hållet beskyllas för fiske i grumligt vatten-, ocker på vilseledda känslor 0. s. v. Allmänheten torde bäst kunna skönja, hvarest illviljan och argheten, sedan många år, sedan d. 31 December 1858, slagit rot, vuxit upp och slutligen i tidens fullbordan bjudit på sina försåtliga Upas-frukter! Um H. T. genom sin här ofvan påpekade, i yran utkastade insinuation mot sig uppkallat ett element af personlig ovilja inom handelskåren, ej blott hos de handelsresande utan äfven hos deras principaler, å är detta alls icke underligt, men för detta tår H. skylla sig sjelt. Det ligger i sakens natur att det står den af H. T., nästan med en viss undertryckt belåtenhet omtalade -oviljan-i de smärre städerna mot de oförsynta göteborgarne fritt, att som dessa fa mauvais sujets betrakta hvilken som helst at de många aktningsvärda handelsresande, som af en eller annan orsak ej faller någon alltför pretentiös kund i smaken. Och hvem skall nu den-aktningsvärde handelsresande tacka för speglosorna, för det: edet står i blana herre! som kanske helt oförtänkt slungas emot honom? H. T:s Red. torde kunna svara derpå. Ofvermod, öfversitteri och okuflig sjelfkärlek kunna förderfva äfven den ärligast menade sak, kunna förblinda, till oförsvarliga utbrott förleda ätven personligheter, hvilka man så gerna skulle vilja se höjda öfver dylika menskliga svagheter — åtminstone så länge de vilja bli betraktade som mönster tör andra. Af barn och narrar får man höra sanningen! Göteborg d. 24 Juli 1870. vs RE