IIvarjehanda. Furstliga biförtjienster. Som bekant är finnes inom konungariket Italiens landamären ett område, som är alldeles oberoende af nämnde rikes regering och styrelseformer, neml. republiken Monaco. Men ehuru kalladt att här i Europa vara en af de få stater som njuta fördelarne eller utstå olägenheterna af den republikanska styrelseformen, har Monaco den olikheten med andra stater der nämnde styrelseform är rådande, att det eger en furste. Att en republik, och dertill en republik af så ringa omfång som Monaco, ej ger tillräckliga inkomster för att tillbörligen vidmakthålla den ärfda glansen at ett furstligt namn är lätt tänkbart. Invånarnes antal är endast 2000, och dessa 2000 invånare ha alltid visat en afgjordt republikansk afsky för skatters erläggande. Således om fursten å ena sidan funnit större inkomster nödvändiga för att lefva som en furste egnar och anstår, har han å andra sidan insett att dessa inkomster ej gerna kunde erhållas genom att pressa ut högre skatter från sitt folk. I denna brydsamma belägenhet hittade han för omkr. ett år sedan på ett sätt att erhålla biförtjenster — eller snarare han följde ett furstligt exempel från en nation, känd för sin fyndighet då det är fråga om att förtjena penningar. Han öppnade neml. ett spelhus och gjorde allt hvad i hans förmåga stod för åstadkommande af en jernväg mellan det angränsande Nizza och hans egen hufvudstad. Företaget lyckades och folk strömmade från Nizza till Monaco och förlorade sina penningar. Men i Nizza råkar äfven finnas en klubb, hvarest, ehuru spel skall hetas vara förbjudet, stora penningsummor vinnas och förloras. Innevånarne i Nizza ha tyckt det vara hårdt, att främlingar i deras stad ej skola skiljas vid sina penningar der, utan i stället resa till en annan plats för besagde ändamål, hvarföre de ingifvit en petition till franska senaten med begäran att fursten af Monaco skall förhindras från att förderfva deras seder (eller minska deras inkomster) genom sitt Casino. I nämnde senat har hr Michel Chevalier med mycken förbittring ordat om det oerhörda förderf som är rådande i Monaco och talat om ingenting mindre än att annexera fursten, Spe.hus och alltsammans. Garibaldi. En grekisk författarinna vid namn Elpis Melena har nyligen aflagt ett besök hos Garibaldi på Caprera och anser sig, på grund af hvad hon dervid erfarit, kunna försäkra verlden om att generalen ej haft det ringaste att göra med de senaste oroligheterna i Italien, och att ändamålet med Menotti Garibaldis resa till Cantanzaro endast rört byggandet af en tunnel mellan Messina och Calabriska kusten. Denna plan tyckes ha misslyckats, och generalen har tillfölje deraf redan befallt sin son att återvända till Caprera. Garibaldi tycktes vara myc ket be röfvad öfver att hans son Ricciotti deltagiti oroligheterna. Den grekiska damen hade uttryckt sitt beklagande öfver att Ricciottis namn varit inblandadt i en sak som skadade frihetens sak, hvarpå generalen svarade: Huru kan jag hjelpa det? On: jag får höra att Ricciotti blifvit arresterad, skall jag dricka ett glas vin för deras välgång som arresterat honom. Garibaldi kallade de sista oroligheterna ragazzate Mazviniane, (Mazzinistiska barnsligheter). Brefskrifverskan slutar med den försäkran att hon aldrig tillförene hört Garibaldi yttra sig så skarpt mot Måazvini. En förlustelse i: engelsk stil. Häromdagen flanerade er engelsman omkring Henrik IV:s staty i Paris. Pötsligt blef han varse en liten italiensk gosse som br en stor markatta, och erbjiö sig genast att köpa mirkattan. Barnet var obenäset att skiljas vid djuret, men som han blef starkt frestad först af ett, sedan af två guldmynt, samtycke han slutligen att sälja markattan, och engelsmannen begaf sig bort med hvad han köpt. Han hade ej gått många steg förrän markattan, som på intet sätt var belåten med ombyte af husbönder, började uppföra sig på ett i högsta grad näsvist sätt, i det w0n ryckte af engelsmannen hans polisonger, ref och bet honom i näsa och på kinder samt tjöt högt a: raseri. Markattans nye egare försökte förgäfves at: ugna henne. Slutligen förlorade han tålamodet, och trommande af blod grep han det ursinniga djuret nacken och kastade det i Seinen. Åtskilliga peroner på stranden eggade hundar att hoppa i och simma efter markattan. En Nevfoundlandshund högg tag i den drunknande markattan och förde senne till stranden. Markattan återhemtade sig snart ;ch hoppade mot träden, i hvilka hon glädtigt klättade upp. Den lille italienaren lyckades locka henne att återvända till honom och gick derefter att emna tillbaka markattan till den som köpt henne, nen engelsmannen vägrade att taga emot henne utan åt gossen behålla henne samt gick sin väg, gnugganle händerna och förklarande att han haft i högsta zrad roligt. ——————