genom Saarlouis varom detsamlöfte, att det icke YVrgs och Limburgs utHet, hvilket äfven sannolikt Vessa äro de hufvudsakliga anKriget, churu äfven andra, mindre Ynas. Vi äro öfvertygade, att alla dessa Yr tillsammantagna skola synas berättiga Eredda krigsförklaringen; men om vi, när allt tta töregatt, hälla oss blott till den nämnda föranledningen till kriget, så kunna vi ej neka, att den moraliska, ja, till och med den formella, rätten är på Frankrikes sida. Ingen lar väl bestrida att Frankrike hade rätt och pligt att söka hindra en preussisk furstes uppstigande på Spaniens tron. Om Frankrike, då det hade att göra med en makt, som så tydligt visat, att hon, när dess fördel bjuder, sätter sig ötver löften och förpligtelser, som sökt att rubba och vända upp och ned på den svaga början till ett rättsligt förhallande mellan staterna, som dock i Europa företinnes, om Frankrike, säga vi, härvid icke ansåg sig böra lugnas af ett medgitvande, som blott gällde det närvarande ögonblicket, utan ansåg sig böra fordra en högtidligare förpligtelse äfven för framtiden, så har det blott gjort, hvad statsklokheten bjöd, ty trätan skulle eljest hafva blifvit endast uppskjuten, icke bilagd. Om det sätt, hvarpå franska sändebudet tramställt sin fordran, inneburit någon utmaning, veta vi ännu icke, ty hvad tyska tidningar härom berätta är naturligtvis icke tilltörlitligt, men det veta vi, att preussiska konungen funnit sig föranlaten av upptaga en sådan fordrans uppställande såsom en förolampning, samt att han derefter förolämpat rankrikes representant. Bedöma vi frågan i enlighet med denna framställning, som är grundad på kända fakta, och icke efter tyska tidningars medvetna eller omeuvetna tendenslögner eller efter ur luften hemtade suppositioner, synes det vara klart, att, om också Frankrike i detta ögonblick vill krig, emedan det inser, att det ej kan undvikas, och om det också påskyndat detsamma för att vinna tid samt utfärdat krigsförklaringen, så är det dock Preussen, som 1:o alltsedan 1866, eller rättare sedan 1864, gifvit många anledningar till detsamma; 2:o gifvit den narmaste föranledningen till detsamma genom en plan, som det tydligen måste inse skola förr eller senare leda till krig, damt 3:o drifvit sitt spel så fint och väl, — liksom i kriget mot Österrike — att det ser ut för tyska folket och för dem, som hemta sin åskådning af saken ur tyska källor, såsom om icke blott Preussen, utan hela Tyskland skamligt öfverfallits utan all rimlig anledning, och såsom om hela blodskulden hvilade på Frankrike. Om denna uppfattning är riktig, såsom kanske snart nog närmare upplysningar skola visa, så kräfva följande frågor också ett nöjaktigt svar: hvarföre skulle Preussen vilja ett krig med Frankrike, huru kan det inläta sig på ett sådant vågspel, och hvad skulle det vinna derpå? Svaret på dessa frågor lyder antagligen från preussisk ståndpunkt så: Preussen är väl rustadt och lifvadt af hänförelse för ett nationalkrig; om det är underlägset i stridskrafter, hvilket dock betyder mindre, ju ofantligare de resp. härmassorna äro, så ersättes detta af den preussiska soldatens (öfver?)-mod, stridsvana och intelligens samt härförarnes utmärkthet. Genom ett sådant krig — och detta är hufvudsaken — först genom ett sådant, skall Tyskland, sedan det fått blanda blod mot en gemensam fiende, blifva ett helt, och ett helt, som uppgår i Preussen. Gretve v. Bismarck har en gång yttrat sig i denna riktning. Äfven om Preussen blir besegradt, vinner det denna ofantliga fördel; och det litar alltför mycket på kejsar Napoleons förut visade storsinthet vid fredsslut och på de neutrala makternas, isynnerhet Englands och Rysslands, afund mot Frankrike och omtanka för den europeiska jemnvigten för att frukta för sin existens eller för särdeles stora förluster af sitt landområde, åtminstone af det rättfångna godset. Skulle Frankrike vilja göra det oförnuftiga och okloka krafvet på venstra Khenstranden, så skulle detta antingen ej tillåtas af de öfriga makterna, eller framkalla ett nytt nationalkrig, der densamma kunde återvinnas. Segrar deremot Preussen, så skall det icke allenast vara lugnt för sin andel i polska rofvet, ytterligare inkräkta på Danmark, inkorporera de sydtyska staterna, utan äfven — och detta är en hufvudpunkt — efter Frankrike öfvertaga primatet i det europeiska statssystemet. — — — . —