— oOförnuftige! Der inne står en polisagent, det är han som lemnat denna arresteringsorder qvar på bordet. Han ineåg att han var utan räddning förlorad. — Måste jag således dö! mumlade han. — Ja, ni måste dö, men skrif dessförinnan en bekännelse af era brott, man kan misstänka oskyldiga... Maskinmessigt satte han sig, fattade pennan som Laurence räckte honom och skref: Färdig att framträda inför Guds domstol, förklarar jag, att jag ensam och utan medbrottslingar förgiftat Sauvresy och dödat grefvinnan de Tremorel, min hustru. När han skrifvit under namn och datum, öppnade Laurence en byråklaff, innanför hvilken ett par pistoler lågo. Hector tog en, hon den andra. Men liksom fordom i hotellet, liksom i den döende Sauvresys rum, kände Tremorel i det afgörande ögonblicket modet svika. Han var likblek, hans tänder skallrade mot hvarandra, han darrade till den grad, att pistolen höll på att falla ur hans hand. — Laurence, stammade han, min älskade, hvad skall blifva af dig?... — Jag har svurit att följa er öfverallt och alltid. Förstår ni? — Ah! det är rysligt, sade han. Det är ej jag som förgiftat Sauvresy, det är hon, jag bar bevis derpå; kanhända med en skicklig advokat... Hr Lecoq förlorade hvarken ett ord eller en åtbörd af denna skakande ecen. Frivilligt eller ofrivilligt, hvem