Från Utlandet. Förnuftets röst har desto bättre ännu en gång gjort sig gällande inom de storas rådslag — åtminstone för ögonblicket. För fredens skull riktade makterna sina ansträngningar på att förmå prins Leopoid af Hohenzollern att afsäga sig valet till konung af Spanien. Italien och England voro isynnerhet verksamma, i det de äfven sökte ötvertala konung Wilhelm att uppträda i detta hänseende. Den gamle konungen faun visserligen pillret bäskt, men synes likval ha tagit in det, så att prinsen nu omsider förklarat sig vilja ruppgifva kandidaturen, lydande den känsla som manade honom att i sin egenskap af preussisk-tysk officer, icke för sin persons skull störta Tyskland i ett brinnande krig och för Spanien medföra en blodig strid. Prinsens far, Anton Hohenzollern i Disseldorf, har till spanska sändebudet i Paris, Olozaga, afsändt ett telegram, hvari han underrättar om, att han telegraferat till marskalk Prim, att han i sonens namn återtagit dennes bifall till kandidaturen, på grund af den utbrutna konflikten och derför att cortes votum numera icke kan afgifvas med den frihet, som ett konungaval fordrar. Men fastän den närmaste faran sålunda synes vara undanröjd, är man derför ingalunda alldeles lugn i Paris. Rentes, som nedsjunkit till en punkt, hvilken ej varit så låg sedan 1866, ha visserligen åter börjat stiga, men stor rörelse råder fortfarande inom lagstiftande församlingen, och många deputerade och tidningar anse svårigheterna ännu bestå, oaktadt prinsens afsägelse. Kejsarens vän Clement Duvernois har tillochmed till lagstiftande församlingen in!emnat en interpellation af denna lydelse: Hvilka garantier ha uppställts eller tänker regeringen uppställa till förekommarde af ett eventuelt återupprepande af förvecklingen med Preussen: Församlingen har öfverlemnat åt regeringen att bestämma om tiden för diskussionen af denna fråga. Enligt ÅLa France skola kejsar Napoleon och hans ministrar i det svar, som preussiska sändebudet afgifvit, sakna den lösning af svårigheterna, som Frankrike med berättigande väntade. — Allt detta antyder, att gadden ännu sitter qvar i det sår, som den franska nationalstoltheten lidit, och att harmen ännu ingalunda lagt sig i Paris. För örigt drager genast ett moln upp på en annan kant, neml. i Belgien, hvars tidniogar innehålla de mest oroande underrätteleer och ha mycket att förtälja om militära operatioper. Man kan ej heller undra derötver. Frankrike har blitvit på ett oförsynt sätt såradt af Belgien, hvars fientliga sinnelag nu riktigt bjert framträdt i dea brådska, hvarmed hofvet i Brussel skyndat att lyckönska Spanien till den tillämnade nye konungen. Detta var dock en dumhet, som kunde ursäktas. Ännu värre är, att man i Paris har erhållit bestämd reda på, att konung Leopold at Belgien personligen spelat en roll i den mot Frankrike anstiftade komplotten. Redan i Maj månad sökte han vinna den engelska regeringen för planen, men blef afvisad. Sedan dess har intrigens tråd spändts från Prims palats i Madrid till k. slottet i Lissabon, hvarest konung Luis, som är svåger med prins Leopold af Hohenzollern, i det att denne är gitt med hans syster Antonia, låtit tråden löpa vidare till slottet i Brässel, der konung Leopold annammat den af slägtkärlek, emedan hans broder grefven af Flandern är gift med en syster till prins Leopold. Derifrån har sedan tråden utspunnits till Disseldorf, der familjen Hohenzollern Sigmaringen har sitt bo, med en utgrening till Varzin, der, som bekant, gretve Bismarck vistas,