och dels d. 1 d:s slagit arbetskarlen Anders Pehrsson. Hvad den forsta angifvelsen beträffade medgaf Svensson att han gifvit Ceder ett par örfilar, men dertill ansåg han sig ha full rättighet, ty han fick aldrig vara i fred för pojkarna i Majorna, hvilka voro så många och svåra att om han icke ibland klåädde upp dem så skulle de i stället ?ramla på honom. Hvad Pehrsson deremot angick hade han visserligen gifvit denne en örfil, men först sedan han af Pehrsson fått en dylik, dessutom hade han i skadeersättning gifvit Pehrsson 5 rdr, så att nu voro de helt och hället förlikta. — För Pehrssons och vittnens inkallande uppsköts detta mål till d. 18 d:s. — Arbetskarlen Anders Petter Pettersson, ehuru helt ung en mycket gammal och flitig poliskund, hade d. 1 d:s i Masthuggsbergen öfverfallit och slagit arbetskarlen Oscar Eriksson. Vid förhöret förklarade Eriksson att han icke hade något påstående att göra mot Pettersson, emelan, den stryk han fått icke vore något att tala om, dessutom voro de nu goda vänner igen. För denna vänskap måste Eriksson slutligen medgifva att han rått 10 rdr af Pettersson. I motsats mot Erikssons uppgifter intygade flera vittnen att Pettersson gifvit denne ganska eftertryckligt med stryk och dömdes Pettersson med anledning deraf att för uppsåtlig misshandel å person plikta 25 rdr. Åkaren Carl Hermansson hade d. 2 d:s å bryggan vid gamla Packhuset misshandlat åkaredrängen Gustaf Jonsson på så sätt att han fattat denne i strupen i tydlig afsigt att kasta honom öfver barrieret i kanalen. Så påstodo åtminstone vittnena att det sett ut och att detta varit Hermanssons afsigt var Jonsson fullt öfvertygad om helst han i detsamma han fattat Jonsson i strupen yttrat: Det kostar ingenting att kasta dig i hamnen. Hermansson bestred helt och hållet angifvelsen, påstående att han endast fattat Jonsson i rocken samt ruskat honom något litet, förehållande honom det oskickliga uti att icke tala sanning angående en körning dagen förut samt begärde att med vittnen få styrka sin oskuld, hvartill äfven lemnades bifall af poliskammaren, som utsatte målet att åter förekomma d. 18 d:s. Timmermannen August Holmgren hade d. 9 d:s å öppna planen vid fribassinen öfverfallit och misshandlat ynglingen Charles Börjesson. Vid förhöret berättade Börjesson, att då han och tre andra ynglingar, efter att hafva badat i fribassinen, skulle gå hem hade Holmgren rusat emot dem samt då han fått fatt i Börjesson tilldelat honom flera slag, rifvit honom i ansigtet samt sönderrifvit hans rock. Ingen af ynglingarne hade på ringaste sätt förolämpat Holmgren, som förklarade sitt besynnerliga beteende dermed att han och hans kamrater, hvilka å nämnda plats äro sysselsatta med prämbyggeri, af befälhatvaren fått stränga tillsägelser att hålla alla pojkar från platsen. För vittnens hörande uppsköts målet till d. 18 d:s. En fridstörare. Skorstensfejaremästaren C. J. L. Pettersson, boende i huset n:r 33 vid Nygatan i Nya Haga, hvilken åtskilliga gånger blifvit dömd at poliskammaren för oljud och smädelser mot de i denna stadsdel tjenstgörande poliskonstaplar, stod i Måndags åter tilltalad inför poliskammaren för enahanda förseelser d. 28 sistl. Juni. Han hade nemligen då hemkommit sent på natten samt då han å gatan passerade poliskonstaplarne Jonsson och Lindelöf, sin gamla vana trogen gifvit dem några glåpord. Detta brydde sig dock konstaplarne föga om, men då de straxt derefter hörde oljud från Petterssons bostad skyndade de dit och funno då Pettersson liggande i ett öppet fönster, högljudt skrikande utåt gatan. De tillsade honom derför i höfliga ordalag att stänga fönstret, men detta ville han ej efterkomma, utan började utfara i de gröfsta smädeord mot konstaplarne, kallande dem för svinhundar m. m. Pettersson bestred vid förhöret dessa konstaplarnes uppgifter, hvilkas sanningsenlighet dock styrktes genom vittnen, hvarför Pettersson dömdes att för oljud böta 10 rdr samt för smådeord mot polistjensteman under tjensteutöfning 15 rdr. — Pettersson anmälde, såsom vanligt, missnöje med domen. Från Stockholm. Wendtland contra Eliot. Wid Stockholms rådhusr. fortsattes och afgjordes i Måndags handläggningen af detta ransakningsmål, hvartill v. häradsh. P. H. Wendtland rekonventionsvis yrkat ansvar a grosshandlaren Louis Elliot för det denne angifvit V. för stöld af ett värdepapper utan att sedermera behörigen styrka denna angifvelse och dömdes Elliot att för angifvelse mot person, hvilken, ehuru åtal derå ej följt, likväl varit af särdeles graverande beshaffenhet, härför böta 300 rdr rmt. Kyrkostölder. Natten till i Söndags föröfvades inbrott i Danderyds kyrka, dervid tillgrepos ett par malmljusstakar om 9 tums höjd, en papperssax och en större näsduk sams åtskilliga gamla silfveroch kopparmynt. Tjufvarne, som uppbrutit tvenne kistor, ha likväl ej lyckats åtkomma kyrkans silfver eller andra dyrbarheter. Tvenne kringvandrande personer, hvilka dagen förut blifvit sedda i grannskapet; misstänkas för inbrottet. Påföljande natt gjordes inbrott i Solna kyrka, dervid lyckligtvis ej heller några af kyrkans dyrbarheter åtkommos. Tjufvarnes byte inskränkte sig till 2 antika kyrkljusstakar af försilfrad messing, 1 vattenkaraffin, 1 bomullsskynke och 3 buteljer kyrkvin. Vådadöd eller sjelfmord? I Lördags afton hittades vid stranden af Ulfsunda-sjön, nära Eklund, liket af en ung qvinna. En half timme förut — så berättar folket på stället — hade man sett två qvinnor gå ned till stranden. Den ena hade klädt af sig så när som på linnet och en kjol; den andra hade tagit afsked och aflägsnat sig. Man trodde att den qvarblifna ämnade bada; men efter en stund såg man ej till henne, hvarför folk begaf sig ned till stranden, der hon låg död i så grundt vatten, att fötterna stucko upp öfver vattenytan. Kläderna lär den andra qvinnan ha tagit med sig. Den döda hade innan hon gått i vattnet, framfödt ett barn, hvarför det är troligast att hon begätt sjelfmord. Något barn såg man dock ej till; antagligen har hon tagit det med sig i vattnet ehuru det bortförts af vågsqvalpet. Från linfvudstaden. Konungen och drottningen afresa som i morgon me från Ulriksdal till Skåne. mn danrn unnar Af o