uppror? Härtill måste alla svara nej. Hvar äro då farorna, hvar äro pretendenterna och de sammansvurna? Om den lag, som j måhända viljen forttarande upprätthålla, m. h., nu skulle bringas under omröstning, så skulle icke en enda af e.er, ej en enda at ministrarne resa sig, för att gifva den sin röst, ty man kunde endast motivera den sålunda: I tjugo ar ha prinsarne af Orleans left utanför Frankrike, utan att kränka sitt lands lagar, men eftersom det kunde falla dem in att vilja återvända till Frankrike, så begära vi en propositionslag. Jag vädjar till edert förstånd, till edra hjertan, m. b., och spörjer eder, om det finns någon fara. Om jag det trodde, skulle jag icke stå här på talarestolen. Esquiros (at venstern): Den skritvelse, som de orleanska prinsarne tillsandt kammaren, kan uppfattas från tveune olika sidor: såsom politisk demonstration och såsom rättstraga. Jag vill här endast sysselsätta mig med den sista sidan af saken. Regeri n anför afscendet för statens väl såsom sitt väsentlivaste skäl; det är alltid statens vältärd som får ursakta svagheterna och betäcka brotten. Det är lätt att förstå, att en säkerhetslag blir antagen, när fäderneslandets jord är hotad, när kanonernas åska höres vid gränsen, när en revolution nyss är genomstanden; man kan då i det allmänna lugnets namn bortvisa en fursteslägt. Men när allt är tredlist, när dessa furstar icke längre erbjuda någon orsak till truktan, är det obilligt att upprätthålla en dylik lag Fara uppstår endast genom sjeltva landsflykten, genom det otöranurade bibehallandet af en svuunen tids lagar. Hvad mig personligen angår, så kanner jag icke prinsarne af Orleans; det är i mensklighetens och demokratiens namn jag talar för dem. Demokratien är stark nog, för att vara human. Jag sjelt har förr va it lanusförvist och röstar emot landsförvisningen; såsom proskriberad af d. 2 Dec. 1851 skall jag protestera emot hvarje proskription! Ollivie: I den föreliggande petitionen ser jag, i dess tystnad om den nuvarande regeringen, om hennes ursprung och om de stora händelser som verkat dess tillkomst, en inuirekt protest (stoj från venstern) eller, om j så viljen, ett otillräckligt bekräftande at den bestående oruningens giltighet. Men jag will ej uppehålla mig dervid. Ma vara, att de orleanska prinsarnes petition ar en förklaring, hvari de säga sig icke vara pretendenter, en förklaring, hvari de erkänna, hvad nationalviljan fyra gånger uppbygt här i landet; må vara, att de gå in på att rätt och slatt vara borgare under kejsar Napoleon III:s kejsardöme — det är mig likväl icke nog, och jag skail såga, hvarför. Det finnes situationer, som äro starkare än den enskilda viljan ... (Riktigt! bra! bral) Om grefven af Paris betunne sig i Frankrike, skulle det sinnas ett större eller mindre antal personer, hvilka endast ville vända sig till honom med ordet: Sire! (afbrott och invänningar från venstern). Eller också skulle man kalla honom konung gentemot den, som nationen kallar kejsare. Skulle deraf uppkomma någon fara för den bestående ordningen? Nej. Om vi trodde det, skulle vi säga det och begära eder hjelp. Men hvad vi tro, det är att oordningar, förvirring och upphetsning skulle följa (talrika bekräftanden). Vi tro ej, att den sista nationala meningsyttringen blott varit en hyllning mot ett stort namn och stadfästandet af en individuel makt. Nej, m. h.! Det ligger något mera imponerande, något mera upphöjdt i denna manifestation af ett helt folk, som reser sig för att tillkännagitva sin vilja; deri ligger ett mandat till Napoleons arfvinge om att bevara ordningen och lugnet i Frankrike; men ordningen och lugnet endast genom friheten. Nåväl, på heder och tro, jag låter mig ej hänföras af någon känsla af tillgifvenhet eller svaghet för den jag tjenar, eller af någon känsla af hat till den som jag icke känner; jag lyder blott en patriotisk känsla, när jag gör mig till organ för den allmänna rösten af de massor, som satt sig i rörelse och skickat sitt ord till oss, och säger: Vi kunna ej bevilja eder petition, derför att Frankrikes stora folk förbjudit oss det, genom att säga: Fred! Fred! Fred! (Stoj från venstern. Lifligt bifall från högern och centern). Jules Favre: Den ärade justitieministern påstår, att de lagar, som bringa en dylik ostracism till tillämpning, äro ej blott en politisk nödvändighet, utan äfven social rättvisa. Mot denna sats protesterar jag. Att vädja till en allmän folkomröstning, för att dermed rättfärdiga stränga åtgärder, det är att misskänna dess verkliga karakter. År 1848 begärde en prins, en pretendent, som utmärkt sig genom tvenne angrepp mot lugnet och de politiska lagarne, upphafvande af de lagar, genom hvilka han landsförvistes, i det han iklädde sig den högtidliga förpligtelsen att förblifva blott en borgare i sitt fådernesland (rörelse). Frankrikes institutioner hvila på en rörlig grundval; de besegrade från i går kunna bli segrare i morgon (larm). Fördömandet af all proskription är derför ett klokt steg. Vår ära som politiska man tillråder oss att till våra efterkommande lemna en stor doktrin och att omöjliggöra proskriptioner genom vår högtidliga vägran att ansluta oss såväl till forntidens som nutidens proskriptioner (bra! bra!) Marquien af Pir: Det förvånar mig, att vi under en suverän, som ej fruktar för något, ha en minister, som fruktar för allt (skratt). Jag finner, att ministeren följer en småsinnad politik; den begagnar den allmänna omröstningen på ett sätt, som är ovärdigt en stor nation och denna hederliga dynasti. Arago: I mitt eget och några vänners namn förklarar jag, att vi ej inblanda oss i dynastiska intressen och vi vilja afhålla oss ifrån att rösta. General Lebreton: Det är min öfvertygelse, att de orleanska prinsarne endast önska att få njuta det angenäma i ett hem i sitt sadernesland, i skygd af våra institutioner och i minnet af de tjenster de bevisat landet (bra! bra!). Jag har varit vittne till dessa tjenster; jag har i flera år på Afrikas jord följt hertigen af Aumale och lärt mig beundra hans högsinnade tänkesätt, hans talanger och förträffliga militära egenskaper. Grevy: Jag har ej den äran att känna prinsarne af Orleans; om jag i dem en äast såg borgare, skulle jag gerua för dem öppna fäderneslandets portar (afbrott); men det är mig omöjligt att göra mig denna illusion (bra), och när jag ser prinsarne efter 20 ars tystnad, i ett ögonblick då kejsardömet kanske synes tör dem vara på upphällningen (stoj), vända sig till nationens representanter, för att bedja dem om lof att återvända, då är det mig — med handen på hjertat — omöjligt att deri se ett privat steg och icke en dynastisk demonstration (bra!). Vid sidan at dessa borgare ser jag dynastien at 1830, julimonarkien, som beder Frankrike att få komma tillbaka (bifall). Jag afhåller mig från att rösta, emedan jag hvarken vill rösta för förvisningen eller för konungadömet. (En röst bakom talaren: Det är detsamma som att tala för regeringen). Nej, det är att tala som republikan! (Lifligt bifall från ven