ligt pris borde en vidtutseende afsättning vara att förvänta. Till ästadkommande häraf blefve det i första rummet nodvändigt att lättare kommunikationer öppnades från malmfälten till vestkusten förmedelst jernrägar, och den nyligen projekterade linien från Dalarne till Krosskärrs hamn tyckes vara en god tanke i denna riktning. Träkolstackjern torde alltid komma att blifva för dyrt för att kunna täfla med det här tillverkade coke-tackjernet, men deremot borde i Sverige för bessemers-processen tjenligt tackjern kunna tillverkas med coke hemtad från Englaud, och med malmexporten skulle derföre lämpligen kunna förenas en import af coke (hvarigenom en stor nedsättning i frakterna också skulle beredas, alldenstund härtill använda fartyg erhölle frakter både fram och tillbaka) samt masugnar anläggas vid kusten, längs jernvägslinien eller vid grufvorna för en sådan tillverkning. Blefve kostnaden å coke högre för den svenske tackjernstillverkaren, så komme detta att mer än uppvägas af det billigare priset å malm, och förutsatt att lätta förbindelser kunna åvägabringas till Nordsjön, böra enligt min tanke tackjern och stålgöten (blooms) för bessemerstål kunna tillverkas i Sverige till priser fördelaktigt täflande med de engelska och härigenom en ny och mäktig impuls gifvas åt Sveriges jernhandtering. I den mån denna industri blefve mera uppdrifven och i storre skala anordnad borde man kunna hoppas att äfven se svenska jerntillverkare upptrada såsom konkurrenter på verldsmarknaden i tillverkningen at färdig vara i mera förädlad form, såsom jernvägsmateriel, maskinerier, plåt och alla slags sagonjern, som alla fordra en kort tid i utförandet af gifna bestallningar. Fara är, att om icke en till grunden gående ombildning af Sveriges jernhandtering, säsom här ofvan antydt eller på annat sätt, snart åvägaoringas, den enligt min tanke kommer att helt och rllet gå under. Priset å jern för ostindiska marknaden noterales här under året till 9: 10 s. ä F 10: 5 s. pr on. Vid årets slut var behållningen obetydlig, men f orsaker, som ofvan blifvit anförda, företanns nätan ingen efterfrågan. Å ståljern varierade priserna åsom vanligt högst ansenligt eller från 2 10 till AÅ 5 pr ton med någon tillökning för Dannemora-jern. Jetta slags stångjern går hufvudsakligen till Hull, varest under de senaste trenne åren följande parier jern från Sverige utlossats: 1867 ISös 1869 tångjern o. smältstycken 25,498 26,412 24,397 tons ackjern , 5,284 4, 292 4,516 Ä Summa 30, 782 30, 704 28,913 tons. Af Stål importerades under äret tillsammans 9716 tons emot 7,654 tons 1868 och 8636 tons 1867. vad svenskt stål beträffar så rönte det ringa efterågan och var svårt att sälja till priser af 14 till 15 pr ton.