— ——— — —— —— -?—;—ts—— — A Sedan principen är antagen, så låtom oss taga grefve de Trmorel i skärskädande. Är han en man at öfverlägsen intelligens? Nej, emedan vi uppdagat hans list. Är han ett dumhufvud? Nej, emedan hans manövrer varit nära att narra personer som ej äro dumma. Han har således ett medelmättigt geni, hvilket hans uppfostran, hans läsning, hans förbindelser, de dagliga sumtalen gifvit en erfarenhet, hvaraf han drager fördel. Detta hvad bans förstånd beträffar. Karakteren känna vi: svag och vacklande. Han är fallen för att göra sig illusioner, att anse sina önskningar för fullbordade och fakta. Han hur med ett ord en låg karakter. Och hurudsn är hans belägenhet? Han har mördat sin hustru, han hoppas att man skall tro äfven honom vara mördad, han har enleverat en ung ficka, han har i sin ficka en summa som närmar sig, kanhända öfverstiger en million. Då nu en mans ställning, karakter och intelligens äro bekanta, kan man genom tankeansträngning och betraktelser öfver hans redan kända handlingar siuta sig till hvad han gjort i den eller den omständigheten? Jag tror att man kan det och jag hoppas kunna bevisa det för er. Hr Lecoq hade stigit upp från stolen och gick fram och tillbaka i sitt arbetsrum, såsom han har för vana då han vill utveckla sina teorier. — Hör, fortfor han, huru jag bör bira mig åt för att lyckas upptäcka det sannolika handlingssättet at en man, hvars antecedentia, karakter och intelligens ars af mig kända! Till att börja med afkläder jag mig mia individualitet och försöker ikläda mig hans. Jag sätter hans