Fartygen användes mest för styckegodsoch spanmåls laster, hvilkas inoch uttagande förorsakade långa vistanden i hamn, och då frakterna i allmänhet voro höga, var det icke så nödigt att se på utgifterna. Denna slags skeppsfart uppmuntrades ock icke så litet af differentiaktullar och föring i Sverige. Så fortgick det under hela fyratiotalet, utan att dock svenska handelsflottan något märkbart ökades. Kommo så vid slutet af sagde årtionde afskaffandet af navigationslagarne i England och guldupptäckterna i Californien och Australien, hvilka för en tid gåfvo en ny impuls åt vår skeppsfart; och under ett antal år funno många svenska fartyg sysselsättning på Ost-Indien och Australien. Flera orsaker i förening, såsom ökadt användande af ångkraft äfven på aflägsnare farvatten, införandet af klipperskepp och framförallt tilltagande konkurrens, gjorde emellertid att den slags fraktfart hvartill svenska fartyg mest varit använda, ej längre befanns lönande, och många rederier funno sig föranlåtna att sälja sina fartyg till undvikande af förlust. Under tiden hade trävaruexporten från Sverige antagit en dessförinnan icke anad utvidgning, och till bestridande af denna export hade det blifvit nödvändigt att gå till Norge och andra länder för skeppsrum, en omständighet som icke haft ringa inflytande på broderlandetsi skeppsfart och dess förvånande tillväxt. Svenske redarne hade likväl icke tillräckligt öppen blick för dessa förändrade förhållanden, deras fartyg voro också för dyra för denna fart samt dessutom icke konstruerade för skrymmande last, och befälhafvare och manskap icke vane vid fraktandet af trävaror. Såsom följder häraf har det visat sig t. ex. att Svenska fartyg icke på långt när kunnat intaga så stora laster med hänseende till lästetalet som de Norska och att de i allmänhet användt mycket längre tid tilllinlastning och utlossning än sistnämnda nations fartyg. Under sådana förhållanden var det naturligt att den Svenska skeppsfarten icke skulle kunna uthärda täflan med den Norska; den har också i flera år fört ett tynande lif, medan många af de till Norge sålda Svenska fartyg gen gifvit sina egare en riklig vinst. Såsom jag i början nämnde, tyckes dock nu detta öfvergångsstadium vara till en stor del tillryggalagdt. Associationen, som uträttat så mycket sör Norges skeppstart, synes börja att i större utsträckning tillämpas också iSverige och sedan man slagit in på den rätta vägen, d. v. s. i första rummet på utförandet af landets egna produkter, bör Sveriges skeppsrörelse snart komma att med stora steg gå framåt. Den sorgligaste omständigheten vid detta återgående eller stillastående i Sveriges skeppsfart hur varit den att så många af våra sjömän sett sig tvungne, till förvärfvandet af sitt uppehälle, att taga hyra på främmande fartyg, och det antal af Svenska sjömän, som tjenstgör på britiska fartyg, måste vara högst ansenligt och troligen kunna räknas i tusendetal, att döma allena af de talrika dödsfall bland dem, som komma till konsulatets kännedom. De efterforskningar, hvilka ofta måste anställas efter saknade sjömän, lägga också i dagen att knappast en engelsk sjömansrulla gifves, hvarå någon svensk sjöman icke är upptagen. Liknande vittnesbörd lemnas af förteckningarne å sjömän, som varit vårdade å härvarande sjömanslazarett och herbergerade i sjömanshemmen. Hos engelske fartygsbetälhafvare stå också de svenske sjömännen mycket väl, och superintendenterne för sjömanshemmen betyga jemväl att deras uppförande är fredligare och bättre än andra nationers, samt att de ojemförligt mera än både britiske och andre sjömän begagna sig af tillfället att insätta sina besparingar i ae sparbanker, som äro i förbindelse med hemmen. De hafva också gjort flitigt bruk af den utväg till hemsändning af medel, som genom kommersekollegium blifvit öppnad med inrättande af sjömansanvisningar. Våra sjömän göra derföre heder åt sitt land, och desto sorgligare är det att så många skola tillbringa sina bästa år i främmande tjenst, för att ofta på gamla dagar, eller efter olyckshändelser och sjukdomar, orkeslösa återvända och falla fäderneslandet till tunga. Norge innehade förlidet år första platsen s i import som export af alla utländska nationers tyg, hvaremot Sverige endast kom i åttonde rummet och föregicks af följande länder i den ordning de äro upptecknade: Norge, Preussen, Förenta Staterna, Hansestäderna, Frankrike, Italien och Danmark.