11. IIGAIIIH, MOÖICRHULILIM. rnättegängsoch Polissaker. Poliskammaren. våldsbragd. Plåtslagaren Frans Oscar Karlberg stod i gär tilltalad inför poliskammaren att ansvara för det han d. 28 sistl. Juni på e. m. i Masthuggsbergen öfverfallit och slagit flickan Kajsa Andersdotter från Wermland samt hotat henne med knif. På dessa angifvelser svarade Karlberg, som olifvit införpassad till cellfängelset, att han nämnde tag blifvit uppmanad af en person vid namn Carlson att göra denne sällskap upp i Masthuggsbergen tör att roa sig. Dit anlände hade de påträffat Rajsa Andersdotter, med hvilken Carlsson sagt sig vara bekant. Som Kajsa icke ville svara då Karlberg tilltalade henne hade han fattat henne i armen samt då hon dervid började att skrika hade han lagt sin hand på hennes mun. Möjligt vore äfven att nan gifvit henne ett lätt slag på kinden, men detta .sunde han icke med bestämdhet påminna sig. Deremot kom han mycket väl ihåg ait han icke hotat henne med någon knif och hade icke ens haft nåson sådan uppe. Flera vittnen förklarade dock att de sett Karlberg på ett mycket brutalt och oskickligt sätt våldtora sig på Kajsa Andersdotter, som försvarade sig med stor kraft. Vittnena hade äfven sett att Karlberg tilldelat flickan flera slag i ansigtet. Då folk på hennes rop skyndade till stället sprang Karlberg med största skyndsamhet derifrån, men fasttogs at mötande personer. Den i Karlbergs sällskap varande persenen, hvilken skulle heta Carlsson och vara lumphandlande till profession, har oaktadt gjorda efterspaningar icke kunnat anträffas. Den vidare ransakningen öfverlemnades till rådhusrätten och skulle Karlberg i afbidan derå qvarsitta å cellfängelset. En dålig hyresgäst. Enkan Maria Bergendahl boende i huset n:o 5 vid Torggatan, fann nåson dag i slutet af förra veckan att ur en henne, tillhörig, i hennes rum stående byrå försvunnit tre stycken släta, tunga och massiva fingerringar af guld. Att någon objuden gäst varit inne i hennes rum och utan hennes tillstånd tillegnat sig ringarne nade allt för stor sannolikhet för sig men — hvem var tjufven? och huru skulle man få reda på honom? Dessa frågor skulle kanske länge blifvit obesvarade, såvida icke slumpen gjort att en bekant till enkan Bergendahl händelsevis fått se ringarne innehafvas af en hennes hyresgäst, skomakaregesällen Johan Thedor Wikström, som redan förut är straffad för andra resan stöld och som således icke torde vara så nogräknad i afseende på -mitt och ditt. Sedan nu saken blifvit anmäld i detektiva polisen, dröjde det icke länge förr än Wikström satt inom lås bom. Vid med honom anstäldt förhör erkände han sig ha stulit de ifrågavarande ringarne, hvilka han derefter pantsatt, den ene hos pantlånaren J. A. Bengtsson vid IIusargatan, för 2 rdr 50 öre samt de båda andra hos pantlånaren J. G. Svensson, boende i enkefru Olssons hus vid Jerntorget, för 5 rdr 50 öre. De å de båda sistnämnda ringarne erhållna pantsedlarne hade han en kort stund efter det han erhållit dem försålt till nämnde Svensson för 2 rdr 50 öre. Sedan han fått dessa aftärer på det klara hade han på aftonen begifvit sig till qvinspersonen Inga Arfvidsson i Haga, af hvilken han erhållit ett par kängor till lagning, hvilka kängor han dagen derpå pantsatt för 50 öre. Såväl dessa 50 öre som de för guldringarne erhållna penningarne hade han förstört på utsväfningar. Med anledning at dessa uppgifter inkallades pantlånarne Bengtsson och Svensson till polisförhör, hvarvid Bengtsson uppgaf att han omöjligt kunnat misstänka den hos honom pantsatta ringens oarliga åtkomst, enär Wikström sagt sig heta August Andersson, till hvilket namn initialerna funnits å ringen. Svensson hade deremot svårare att reda sig ifrån affären, ty då detektivkonstaplarne d Juni infunno sig hos honom och frågade om några guldringar under de senare dagarne blifvit pantsatte eller försålde hos honom, nekade han dertill samt framvisade för att styrka denna sin uppgift den af honom förda journalen öfver sin pantlånerirörelse, i hvilken ingen anteckning blifvit gjord öfver ifrågavarande transaktion. Dagen derpå hade emellertid konstaplarne ånyo infunnit sig hos Svensson, då medförande Wikström, och hade Svensson då genast framtagit ringarne samt erkänt att han först belånat dem och sedan köpt pantsedlarne af Wikström. Svensson förklarade vid polisförhöret sitt besynnerliga handlingssätt på dett sätt, att han då konstaplarne först infunno sig hos honom icke erinrat sig affären med Wikström. Målet remitterades till rådhusrätten i afbidan hvarå Wikström återförpassades till cellfangelset, hvaremot Svensson, efter en sträng tillrättavisnig af polismästaren, tilläts att vistas på fri fot. Stöld från pantsånare. Något högst ovanligt torde vara att en pantlånare blir bestulen. Så har emellertid i dessa dagar varit förhållandet med pantlånerskan Carolina Svensson, boende i huset n:r 6 vid Tyggårdsgatan, hvilken blifvit bestulen på ett par hos henne för 1 rdr pantsatta pjexor. För detta tillgrepp anhöllos d. 27 sisl, Juni tapetseraren Nils