för den förståndets utbildning, den Karakterens förädling, som utgöra frihetens praktiska vilkor, äfven här kunna inträda, så är en yttre anordning af nöden. Det är denna uppgift folkhögskolan förelagt sig; det är i sådan mening hon blifver en den medborgerliga bildningens skola. Ligger emellertid icke häri, i folkhögskolans egenskap af politisk uppfostringsanstalt, en fara? Skola icke dessa anstalter bli medel för framtida partier till att bemäktiga sig det uppväxande slägtet och i dess unga sinnen ingjuta det hat, som är oskiljaktigt från politisk partisplittring? Framför oss ligger just en berättelse om Önmnestads folkhögskola, afgitven af dess bestyrelse. Vårt mål — säger denna bestyrelse — har alltid varit att fasthålla den stora grundtanke, som genomgår folkhögskolorna i det land, der dessa aldra först sramträdt och redan i så betydlig mån utvecklat sig, innan iden ens hos oss hunnit vakna. Äfven vår högskolas högsta mål blir derför en allvarlig men dock glad och frimodig, kraftfull och hoppfull kristendom, utan onödigt dogmväsen, men deremot förenad med bön och förmaning, samt flitigt bruk at sjelfva bibeln; alltid i förening med trohet mot den öfverhet som är, ty hon är af Gud7. Det land, hvarå bestyrelsens ord syfta är Danmark och de folkhögskolor derstädes, hvilka såsom de ofvan anförda orden tillkännagifva, Önnestadsskolan valt sig till mönster äro de Grundtvigianska folkskolorna. Grundtvigianerna, dessa den glada kristendomens bekännare, äro emellertid tillika ett fullt organiseradt politiskt parti, som på egendomligt sätt låter sin religiösa öfvertygelse ingå förbund med sin politiska och som kraftigt gripit in i sitt fäderneslands nationella utveckling. Är det dertör icke troligt, at oaktadt den allmänna fattning bestyrelsen gifvit åt sin skolas mål, äfven här ett politiskt element skall inträda? Ett bland de första offentliga föredrag, som inom skolan höllos, var om Äfrihetsbegreppet och föreläsaren var en man, som för den nyliberala rörelsen i Skåne icke är främmande och hvars varmhjertade, ädelt syftande personlighet understundom bidragit att sprida en vackrare da ger öfver den lilla ilskna fraktionens sträfvanden än desamma varit förtjenta af. Låt vara att förhållandet blir sådant! Må sedan äfven utvecklingen bli densamma bär som i Danmark, der hvarje politiskt parti är på väg att skaffa sig sina egna folkhögskolor, inom hvilka bondevenlig, national-liberal eller Ågrundtvigiansk visdom predikas — vi kunna ändock icke se annat än att häri skulle ligga ett framsteg, i jemförelse med nuvarande förhållanden. Kunskap är makt, och en makt till det goda. Må man blott utrusta sina lärjungar dermed och många af dem, hvilka inom samhällets djupare ned belägna schakter nu spela herrar, skola då se sitt välde störtadt; ty de hafva detta bygdt på hvad olyckligtvis också är en makt, på okunnigheten. Men en högre ståndpunkt intager dock efter vårt förmenande den folkhögskola, som utrustar sina lärjungar med alla hjelpmedel till att bilda sig en politisk öfvertygelse, men icke bibringar dem en sådan fix och färdig — som gifver dem alla bokstäfverna i det politiska alfabetet, men öfverlemnar åt dem sjelfve att i en framtid lära sig sammansättningens konst. Uppgiften är svår ty läraren får icke vara ett politiskt neutrum, som är opartiskt derför att det sielft ingen öfvertygelse har. Men framställer han i möjligast fördelaktiga dager motståndarens åsigt — tör hans egen talar i allt fall öfvertygelsens inneboende kraft —, påminner han om att de politiska partierna blott äro uttryck för olika meningar angående ett och samma af alla eftersträtvade mål: fäderneslandets väl, då blir folkhögskolan hvad den bör vara en anstalt, om hvilken alla fosterlandets män med samma ifver kunna sluta sig, för hvars förverkligande alla kunna sträfva. Då skall möjligen ock, snarare än man nu dristar hoppas, allas lika rätt att i lika grad bestämma om det stora samhällets, statens, angelägenheter kunna i verkligheten genomföras. A Ä — m —