ifrågavarande. rättigheten såvidt dess erhållande skulle, såsom billigt är, föra skattetvånget med sig som följd. Men önskar man denna förändring och ännu mer önskar man rättigheten utsträckt till alla — nåväl, må man då förädla passionerna i stället för att ägga dem, må man söka bringa klarhet i förståndet i stället för att omtöckna det, må man ingjuta kärlek och förtroende till medmenniskor i stället för hat och misstroende. Ett förädlingsarbete at ofvan antydda art pågår onekligen f. n. i vårt land, och en bland de förnämsta länkarne i den kedja af anstalter, genom hvilken man söker vinna det stora målet är — folkhögskolorna. Är det folkskolans uppgift att bibringa de unga samhällsmedlemmarne de kunskapsfrön, som skola utgöra deras nådtorftiga vägkost i teoretiskt hänseende på den framtida banan; syfta vidare de stora associationer, som i arbetareföreningar, sjuk och hjelp-kassor m. m. framträda. att genom uppkallande af och vädjande till sjelthjelpens och sammanslutningens mäktiga krafter lägga den sista slutstenen på mannens af folket praktiska uppfostran —så intaga deremot folkhögskolorna en medlande plats mellan dessa begge. Hvem har ej hört den klagan föras af i det praktiska lifvet tidigt inträdda män att all undervisning för dem npphört just vid den tid då de sjelfve funnit kunskaper vara af värde och just då, när i följd af denna insigt lusten till deras inhemtande egentligen framträdt? Det är denna brist, som folkhögskolan söker fylla. Till ho nom som redan i allvarliga yttre värf hunnit skärpa sina förständskrafter, pröfva, luttra och härda sin karakter, vänder sig folkhögskolan med sin uppmaning att inom dess murar söka en fristad för att under kort tid förnya, uppfriska, föröka och bringa till mognad hvad i en tidigare period af litvet inhemtats, ehuru det nu vid hopade yttre bestyr sväfvar i fara act gå furloradt. Och oaktadt den knappa tiurymd som tillmätes densamma för utförandet af sitt värt bör den dock lyckas, ty det är med folkhögskolan som med andra högskolor att dess sytte icke är att bibringa ett fast atslutadt kunskapsmått, utan att göra sins medlemmar till kunskapssökande hela lifvet igenom och att gifva dem förmåga till att äfven finna hvad de söka. De öfriga sidorna i folkhögskolans verksamhet äro likväl af kanske ännu större vigt än dess rent teoretiska. Folkhögskolorna utgöra visserligen icke några tillämpningsskolor i den menivg att utötvandet af ett visst yrkes handgrepp der inläras, ehuru de öfningar i landtmäteri m. m., som vid de flesta af dem förekomma, utvisa att äfven kunskapernas tilllämpniog, der så göres behof, icke är för dessa anstalters undervisningsplaner främmande. Men det är naturligt att sambandet mellan vetande och handling, mellan teori och praxis, särskilt här måste af läraren framhällas och af den i praktisk verksamhet redar forfarne lärjungen äfven opåmint uppmärk sammas. Det slags tillämpning, öfver hvars frånvaro vid undervismngen i allmänhet annars klagan föres, förefinnes så edes här i följd af ett sakernas inre tvång. (Forts.)