tigt, förspillas med tomt prat. Liksom alltid under dylika omständigheter, då han stod inför en af sina förmän, teg han och anförtrodde endast sina tankars bitterhet åt den store, barhalsade damen på dosan. — Jag tänker, min herre, svarade han mycket ödmjukt, att mördarne i Valfeuillu hvarken ha användt hammare, huggjern eller fil, utt de ej hade några verktyg med sig utifrån, emedan de begagnade sig af en yxa. — De hade väl ej knif heller? frågade instruktionsdomaren så mycket mer förargad som han trott sig vara på god väg. — Det blir en annan fråga, det erkänner jag, svarade polisagenten, men den blir dock ej svår att lösa. Han började förlora tålamodet. Han vände sig mot polisagenten från Corbeil och frågade honom temligen häftigt: — Är det allt hvad ni vet? Mannen med de buskiga ögonbrynen mätte med föraktlig min denne lille man med det beskedliga utseendet. som tillät sig fräga honom i en sådan ton. Han tvekade så länge om han skulle bevärdiga honom med ett svar eller ej, att Lecoq var tvungen att upprepa sin fråga, och denna gång i ännu häftigare ton. — Ja, det är allt, sade han slutligen, och jag finner att det är tillräckligt, emedan det är hr instruktionsdomarens asigt, och han är den eude som kan befalla öfver mig, den ende hvars beröm eller klander jag bryr mig om. Hr Lecoq höjde på axlarne så mycket han kunde, i det han betraktade hr Dominis budbärare.