nära att bli ond, han rynkade sina buskiga ögonbryn och yttrade med sin gröfsta basröst. — Huru, min herre... — Ta, ta, ta! afbröt polisagenten, inga dumheter och lär hvem som talar till dig: jag är Lecoq. Verkan af den berömde polismannens namn var magisk på eu person, som i några månader varit använd vid rue de Jerusalem. Naturligtvis gaf han sig genast och hans hållning blef genast ödmjuk och vördnadsfull. Det nästan smickrade honom att bli duad och snäst af denne ryktbare person. Med en min som uttryckte den djupaste beundran yttrade han: — Huru! är det möjligt, hr Lecoq, en sådan man! — Ja, det är jag, min gosse, men trösta dig, jag är ej ond på dig; du förstår dig ej på ditt yrke, men du har gjort mig en tjenst, du har haft förstånd nog att gifva mig ett slående bevis på min klients oskuld. Det var ej utan ett hemligt missnöje som hr Domini åsåg detta uppträde. Hans man öfvergick till fienden, utan strid erkännande hans öfverlägsenhet. Den säkerhet hvarmed hr Lecoq talade om den persons oskuld, hvars brottslighet syntes honom obestridlig, bidrog att reta honom. — Och hvilket är detta märkvärdiga bevis? frågade han. (Forts.)