saks upprätthållande mera hopp och förtroende till honom, än till regeringen, och han var så populär hos Madrids innevånare och vid hufvudstadens milis, att han mer än en gång måste för några dagar aflägsna sig från staden, för att undv.ka demonstrationer till sin fördel, hvilka lätt skulle kunnat bringa honom i en falsk ställning till hofvet. Det lyckades hans itriga bemodanden att göra slut på det barbariska i det ömsesidiga nedskjutandet at fångarne i det borgerliga kriget. Senare ingick han med Spanien ett fördrag till undertryckande af slashandeln i de spanska kolonierna och genomdref dermed en åtgärd, mot hvars antagande Madriderhofvet i åratal hårdnackadt upprest sig. I början af år 1839 återvände mr Villiers, som genom sin onkels död blitvit lord Clarendon, till England och intog sitt säte i Öfverhuset, der han vid försvaret af Englands politik i Spanien mot lord Londonderrys angrepp äfven såsom talare lade i dagen en ganska ovanlig talang. Han inträdde samma år i ministeren Melbourne såsom geheime sigillbevarare, hvilken befattning han äret derpå utbytte mot den såsom kansler för hertigdömet Lancaster. Mot slutet af år 1841 atgick han med sina vänner, men understödde likväl ministeren Peels handelspolitik, och då de konservativas hufvudman i trots af motståndet hos största delen af hans egna partivänner är 1846 genomdref spanmälslagarnes tullständiga upphåfvande, var lord Clarendon i Ökverhuset en af de afgjordaste motständarne till denna åtgärd. Samma år kommo whigs åter till rodret, och lord Clarendon ötvertog vid bildandet af lord Russells ministr presidentbefattningen i handelsdepartementet (handelsminister), men afgick redan året derpå efter lord Bessboroughs död säsom vice ko: nung till Irland. Han beklädde denna vigtiga post ända tills februari 1852, under en tid då det olyckliga Irland måste efter hvartannat lida af hungersnöden och revolutionen, och visade under dessa brydsamma förhållanden en med kraft parad hofsamhet och en öfver partierna stående rättskänsla, hvilken ännu i dag bibehåller hans namn i den tacksammaste erinring hos irländarne, hvilka då varit i många år vana vid att endast styras efter partihänsyn och med blicken riktad på majoriteten i det engelska underhuset. Ministeren Derbys tillträde till makten i Februari 1852 bortkallade lord Clarendon från den väl förvaltade befattningen, men han belönades af drottningen med Strumpebandsorden, likasom han redan efter återkomsten från Spanien för sin dervarande verksamhet erhållit Bathordens stora kors. Redan året derpå kom han ånyo till makten, i det han öfvertog utrikesministersportföljen i koalitionskabinettet Aberdeen-Russell. De vigtiga förhandlingarne före utbrottet at kriget med Ryssland och under wienerkonferenserna, afslutandet af förbundet mellan Frankrike, Turkiet Sardinien och England, Sardiniens diplomatiska understödjande vid tvisterna med Österrike i anledning af konfiskeringen af de lombardiska flyktingarnes gods, förvecklingarne med Förenta Staterna tör värsningssaken äro några af de hufvudfrågor, i hvilka lord Clarendon utvecklade verksamhet. Han behöll sin portfölj äfven under lord Palmerston och representerade på pariserkonferenserna, då Frankrike mera närmade sig petersburgerkabinettet, med bestämdhet och skicklignet sin regerings antiryska politik. Det lyckades äfven hans försonliga och taktsulla hållning att afvöja den under orolighetsäret 1848 uppkomna och genom senare händelser mångfaldigt stegrade misstämningen mellan kabinetten i Wien och St. James och att stärka sig mot den uppståndna alliansen mellan Ryssland och Frankrike genom en nära anslutning till Österrike. Med ministeren Palmerstons fall i Februari 1858 återgick lord Clarendon till privatlifvet. Då förvecklingen nu senast mellan Frankrike och Preussen började att för Belgiens skull antaga hotande proportioner och allt bådade en strids annalkande, förmåddes den gamle lorden att åter ötvertaga utrikesportföljen, och man tillskrilver i ej ringa mån hans inflytande på kejsar Napoleon, att verldskriget då kunde afböjas. Han mottog den ouppgjorda tvistefrågan mellan England och Nordamerikas Förenta Stater, hvilken han lemnar efter sig i olöst skick. Med lord Clarendon har en af dessa statsmän bortgått, hvilkas namn visserligen ej glänsa med meteorsken, men som dock uträtta så mycket, medan de verka, just derigenom att de veta att tämja folkens lidelser och att återhälla de våldsamma utbrotten, men äfven veta att handla med kraft, då stridens utbrott ej längre kan återhållas. Han var en erfaren man, i hvars händer Englands öden hvilade trygga — hvem skall upptaga de tyglar, som