gifva alt de några hundra francs, hvilka den anklagade hade på sig är återstoden af sedeln. — Det är dock alltid blott en hypotes, sade hr Domini i en ton af däligt lynne. — Det är sannt, men den kan förbytas till visshet. Det återstår mig ännu att fråga herrn — han vände sig med dessa ord till. munnen med mustascherna — huru Guespin bar de saker han köpt. Stoppade han dem helt enkelt i fickan eller lät han lägga in dem i ett paket och huru var detta paket beskaffadt? Polisagenten talade i en sträf, iskall ton, och den stackars polismannen från Corbeil bragtes alldeles ur fattningen. — Jag vet ej, stammade han, man sade mig ej... jag trodde... Hr Lacoq höjde båda sina händer mot himlen, liksom för att taga denna till vittne. I grunden var han förtjust öfver det präktiga tillfalle som erbjöd sig att hämnas för hr Dominis visade ringaktning. Till instruktionsdomaren kunde hon ej, vågade han ej, ville han ej säga något, men han hade rättighet att gifva den oskicklige polisagenten en lexa, på honom öfverflytta sin vrede. — Jaså, sade han, hvad har ni då gjort i Paris? Visat Guespins fotografi och omtalat brottet i Orcival för herrarne i Forges de Vulcain? De böra ha varit mycket tacksamma för er uppmärksamhet. Men madame Petit, hr fredsdomarena hushållerska, skulle ha gjort lika mycket. Vid dessa sårande ord var mannen med mustascherna