— Låt höra, sade han, har ni ens frågat hurudan formen var på den dolkknif som köptes af Guespin? Är den stor, liten, bred, smal, är klingan fin? ... — På min ära, nej. Hvad skulle det tjena till? — Helt enkelt för att jemföra detta vapen med offrets blessyrer, för att se om fästet svarar mot det som lemnat ett tydligt aftryck mellan den mördade qvinnans axlar. — Det är en glömska, men den är lätt att reparera. — Man kan förstå en obetänksamhet, fortfor hr Lecoq, men ni kan väl åtminstone säga oss i hvad slags mynt Guespin betalat hvad han köpte? Den stackars polisagenten från Corbeil såg till den grad förvirrad, förödmjukad och plågad ut, att instruktionsdomaren trodde sig böra komma honom till hjelp. — Myntets beskaffenhet är af föga betydelse, synes det mig, yttrade han. — Jag ber hr instruktionsdomaren ursäkta om jag ej är af hans åsigt, svarade hr Lecoq. Denna omständighet kan vara af högsta betydelse. Hvilken är den allvarsammaste anklagelsen mot Guespin, såsom ransakningen nu står? Det är de penningar man fann i hans ficka. Låtom oss för ett ögonblick förutsätta att han före klockan tio i Paris vexlade en sedel på tusen francs. Skull denna sedel vara frukten af brottet på Valfeuillu? Nej, ty vid den tiden var brottet ej begånget. Hvarifrån härledde den sig då? Det hör ännu ej till undersökningen. Men om min yypotes är riktig, skall hr instruktionsdomaren nödgas med