Men hvarken Berthe eller Trämorel tänkte på att bispringa honom. De stodo der ansigte mot ansigte, med vidgade pupiller, slöa ansigtsuttryck, som om deras tankar mötts i qvalen af den framtid som pålades dem af den mans oförsonlige hämnd som de förorättat. De voro nu oupplösligt förenade, skulle möta samma öden, ingenting annat än döden kunde skilja dem ät. En kedja, fastare än galerslafvens, band dem tillsammans nämligen brottets kedja, hvari den första länken varit en kyss och den sista en förgiftning. Nu kunde Sauvresy dö när som helst, hans hämnd sväfvade öfver deras hufvuden, skymmande undan deras lyckas sol. Till skenet fria, skulle de, tyngda af det förflutnas börda, vara mera slafvar än de svarta i Sydamerikas pestartade träsk. Skiljda genom hatet och föraktet, sågo de sig genom sin gemensamma fruktan för straff vara dömda till en evig omfamning. Men det skulle vara att misskänna Berthe om man trodde henne derföre vredgas på sin man. I detta ögonblick, då han trampade henne under fötterna, beundrade hon honom. Der han låg der döende, svagare än ett barn, antog han i hennes ögon öfvermenskliga proportioner. Hon hade ej begrepp hvarken om en sådan ihärdighet eller så mycket mod i förening med så mycken förställning och uppfinningsförmåga. Huru hade han ej gäckat dem båda! Ända till en viss grad njöt hon af detta sällsamma och hemska uppträde. Hon kände ett slags stolthet af att vara inblandad, spela en roll deri. Emellertid