Denna fråga besvarades med ett enket jak. Till stöd för detta antagande ligger nära till hands att anföra huru nästan hvarje kyrka i Småland ligger mellan ättehögar och bautastenar. Likaså i Blekinge der kyrkorna äro omgifne af gratkumlar. Den enda oflerlund vi ännu ega qvarligger vid Skattelöfs kyrka. Dessutom finnas i många kyrkor inmurade brända ben, hvilket visar att de första kristne der insatt deras hedna fäders aska, för att derigenom helga den. Samma källor dem hedningarne begagnade till vattenösning använde presterna som predikade kristna läran till döpelsekällor, likså användes stenarne vid S:t Sigfrids källa att fästa ljusen vid döpelseakten hvarigenom dessa helgades; runorna och munk stilen sammansmälta — ja ännu år 1795 skars den sista runstafven i Småland och allmogen derstädes nyttjar i vissa fall ännu runkalendern, som var sålunda indelad att första qvartalet räknade 13 veckor fram, det andra 13 tillbaka, det tredje fram och det fjerde tillbaka. Allt detta tyder ovedersägligt på att kristendomen infördes medelst öfvertygelse och jemförelsevis ringa blodsutgjutelse under en tidföljd af 5, 6, 7 århundraden. I denna diskussion deltogo skrifteligen hr Svalander och muntligen hrr UHylten-Cavallius, Mandelgren, Montelius, Ljungström, Bergstrand och Blomstrand. Före diskussionens början förevisade hofstallmästaren Beijer åtskilliga särdeles intressanta bronsoch stenvapen ur sin privatsamling, hvaribland isynnerhet ådrog sig uppmärksamheten ett fragment at ett bronssvärd funnet å Öland och försedt med de finaste ornamenteProf. Mandelgren höll, sedan diskussionen var afslutad, ett särdeles intressant föredrag öfver ett fynd som nu förevisades, varande gjordt å hertigens ar Östergötland egendom Sopbiero i Skåne. D:r Granlund uppläste ett stort antal svenska och tyska ordspråk, visande den intressantaste jemförelse i nationalkarakteren mellan dessa länders äldre befolknings olikheter i nationallynnet. D:r Wittlock höll ett föredrag öfver de fynd som verkställts inom Wärends härad och slutligen påpekade kammarjunkaren Lagerberg vigten och nyttan af det numismatiska studiets vidare spridring såsom varande en vigtig integrerande del af fornforskningen. Kl. 43 samlades ånyo alla mötesdeltagarne till gemensam middag å Stadshuset, hvilken intogs under den angenämaste sinnesstämning och hvarvid tal höllos och skålar föreslogos för hr Hylten-Cavallius, kammarherre Angerstein, prof. Mandelgren, d:rna Weibull, Tegner, Eichhorn, Granlund och Montelius, Fornminnesföreningen, Festbestyrelsen c. Sedan kaffe och likörer intagits gjorde deltagarne ett besök i Smålands museum, hvilket var af aldra största intresse. Smålands museum som egentligen har hrr Hyltn-Cavallius och d:r Wittlock att tacka för sin tillvaro, var af en förvånande rikedom. Utrymmet här tillåter mig tyvärr ej att ingå i några detaljbeskrifningar, men jag kan ej underlåta i korthet anföra de intressantaste föremål som här förvarades. C. G. Stenbocks dryckeshorn, som väl rymde 5 kannor; snipskålar; s. k. kappalustig; brudbägare dem dannemannen i gamla tider drack bruden till morgonen etter bröllopet då han vid denna dryck försäkrade henne om morgongäfva; småländska försadlar af den intressantaste form gående tillbaka till 1500-talet; qvinnosadlar; nationaldrägter, den s. k. Jusaskrapan som gubbarne i menlöshetens ålder då linne ej begagnades funno sig föranlåtna använda till ett visst bruk; fullständiga gamla nationaldräg ter; hårborstar; fälttecken; husklubban hvarmed de gamle efter familjens beslut ihjälslogos derest de lefde för länge; budkaflar. I salens midt tronade ett porträtt i olja af Nils Dacke och deromkring förutom åtskilliga kongl. porträtter sådana af den ryktbara Wieslanda-slägten, hvars medlemmar i 200 ar voro prester i dessa nejder. Uti museets 2:dra sal förvarades bl. a. Simon Grundel Helmfelts svärd. Kronobergs reg:tes äldsta fana; detta regementes gamla drägter från fordna tider t. o. m. landtvärnets 1809; en mängd svärd, gevär, hjullåsbössor, bågar Åc. samt det bekanta Wieslandahornet, och andra horn försedda med en pipa i ändan, som man skulle blåsa ur när hornet var tömdt (litet hvar känner historien om Ljungby horn och pipa); altaren, kyrkskrudar, kyrkfanor målade med färgad sur mjölk; runstafvar och slutligen lögetråg för de nyfödda barnen. Sedan allt var grundligen genomsedt och hr IIylten-Cavallius hållit det ledande föredraget, beträdde d:r Eichhorn talarestolen, prydd med Nils Dackes bild, och höll ett särdeles intressant föredrag öfver de småländska målarne. Efter d:r Eichhorns tal besöktes först det rikhaltiga biblioteket och sedan den (till det inre) herrliga domkyrkan, der vid gästernas inträde de vackraste fantasier spelades upp å den gamla melodiösa orgeln, hvarmed fortsattes så länge vi vistades inom templets murar. Altaret var prydt med Posseska och Silfversparreska vapensköldarne af gediget silfver, och altartaflan, skänkt af Lovisa Ulrika genom Sven Belter, är målad af Skröder, talangfullt restaurerad af kammarh. Angerstein. Den gamla predikstolen var ersatt af en ny hvit och förgylld afskyvärd låda, och de gamla grafhällarne borttagna och ersatta af nya sandstensqvadrar. Jag har aldrig kunnat förlika mig med det raseri, hvarmed alla sådana grafvar förstöras öfverallt. Huru skall vår tid kunna begära helgd åt våra grafvar af våra efterkommande, då vi sjelfra visa så ringa aktning för våra fäders hvilorum? Men ehuru det är bedröfligt, kan väl äfven här tillämpas det gamla ordspråket . Tot capita, tot sensus. Från Domkyrkan gingo vi till den på andra sidan om staden belägna kyrkogården, der snart alla voro samlade kring Esais Tegners graf, hvilken pryddes af ett enkelt marmorkors, hvars granitsockel endast bar orden: Esaias Tegner, jemte födelseoch dödsåren. Claös Johan Ljungström steg nu upp på de 3:ne trappstegen hvarpå sockeln hvilade och höll till de med blottade hufvuden kringstående ett tal för minnet af den kanske störste nordiske skald, kring hvars graf vi nu samlats, för att egna hans minne en gärd af kärlek och saknad. De ord som här yttrades buro kärna och inträngde till hjertats djup, hvarom ock de många tårfyllda ögonen vittnade. Mot slutet af talet liksom föll solen ned från den skarpt tecknade molnranden vid horisonten och göt öfver sin bäste sångares graf det gyllene skimret af sin glans. Denna egendomliga naturens lek erep diupt de närvarande — hela dagen förut hade