Fran Utlandet. Ministeren Olliviers ställning i Frankrike är starkt hotad, i trots af de törtroendevothan då och då betingar sig och hvilka han mestadels lyckas erhålla, derför att de olika fraktionerna inom kammaren ännu icke anse tiden vara inne att slå regeringen ur brädet. Ollivier har sjelf medgilvit i lagstiftande församlingen, att ministeren har en svår ställning mellan högern och venstern, mellan dem som vilja stå stilla och dem som vilja gå för raskt framåt. Svårigheten skall näppeligen minskas derigenom, att ministeren ej sluter sig till någondera sidan, utan än söker att försona den ena parten med löften om, att allt skall bli efter önskan om den blott tår tid att utföra sitt program, än söker att lugna den andra parten genom att hänvisa till sina handlingar. Oppositionen stiger och alltjemt på båda sidor. En del af högern visade sig hugad att initiativet till reformer och fordrar uppfyllandet af sådana reformer, hvilka reformkabinettet sjeltt icke anser vara tillräckligt förberedda. Denna taktik är uppenbarligen beräknad på valmännen. Å andra sidan döljer en del af venstra centern alls icke sin afsigt att göra bestämd oppositiop mot Ollivier, om han icke skrider till ett raskare utförande af sitt program. Venstern befinner sig naturligtvis äfven i opposition, men tvedrägten inom detta parti sjelft är äfvenledes i stigande. Picard och hans sexton anhängare, hvilka vilja bilda en konstitutionel venster, den der kan i lyckligt fall träda i spetsen för regeringen, befinna sig i synbar förlägenhet om att kunna få sitt program till stånd, emedan de vilja undvika förebråelsen att ha framkallat brytningen med de öfriga medlemmarne af venstern. Denna brytning är väl ändock oundviklig. Republikanerna och de oförsonliga kunna aldrig tåla, att män, hvilka vilja fortfarande kalla sig deras kamrater, söka att komma in i regeringen. Den handklofve, som håller Ollivier tillbaka, är naturligtvis kejsar Napoleon III, hvilken, såsom bekant, har till politisk maxim Wel lingtons sats, att man ej bör skrida fort framåt, men icke heller taga något steg tillbaka. Det är bärigenom Olliviers ställning blir så brydsam. Han står med ett program i handen, hvilket han hållit fram för verlden i snart ett halft år. Hans vänner fordra, att pro grammet skall bli utfördt, han vill äfven sjelf dritva igenom det; men kejsaren håller igen och hviskar sitt festina lente. Olliviers ovänner bland högern inse detta och skrika äfven de lika högt som någon annan på reformer, väl vetande, att ministören genom Napoleon förhindras från deras utförande, men ock beräknande, att dess ställning skall på detta sätt till sistone bli undergräfd. Den stora allmärheten, som sällan reflekterar och alltid är otålig efter att någonting blir af, att något glags mouvement visar sig, rycker häftigt i tyglarne och vill ha statsvagnen framåt i sken. Paris är nu en gång de vexlande modernas hufvudstad, och statsmännen äro der moderna en id likasom krinolinerna och chignonerna varit det, för att kanske snart lemna rum för yttringen af en annan smak. Men hvem skall öfvertaga makten efter Ollivier? Det är frågan; det är detta X, som döljer sig inom sfixens hufvud. Italiens deputeradekammare har med 175 röster mot 107 gitvit sitt samtycke till de inskränkningar i krigsministeriets budget, af hvilka ministeren framför allt gjort utsigten till en jemnvigt mellan inkomster och utgifter beroende. Italien är således den första större makt, som vill taga ett allvarligt steg till rustningarnes inskränkande, men tydligt är, att det vida mer är finansiela, än politiska skäl, som framkallat detta beslut. Dock torde väl efter hand sakens finansiela sida börja att litet hvarstädes göra sitt inflytande gällande och framtvinga en ändrad politisk hållning, ty det är på folkens skatteförmåga, som alltsammans ytterst beror. Nedsättningen i det italienska krigsministeriets budget skall ha till följd, att armåorganisationen revideras, emedan den nuvarande organisationen omöjligen kan upprätthållas med den beviljade summan, och dep. kammaren har äfven antagit en resolution, enl. hvilken den förbehåller sig att göra sitt bifall till bevillningen beroende deraf, att regerinman InAm Att CAA OIlO61 An mv