de ej lemnade honom en enda minut, tillbringande nätterna turvis vid hans sjuksäng. Och det var sannerligen pinsamma vakor. Yrseln lemnade honom ej. Två eller tre gånger måste man använda våld för att hålla honom qvar i hans säng, han ville kasta sig ut genom fönstret. På tredje dagen fick han en besynnerlig nyck. Han ville absolut inte stanna qvar i rummet. Han skrek som en vansinnig: — Bär mig härifrån! bär mig härifrån! På läkarens inrådan fogade man sig efter hans önskan och tillredde en säng åt honom i lilla salongen i bottenvåningen, som vetter åt trädgården. Men det oaktadt yttrade han ej ett ord som hade afseende på hans misstankar. Måhända kan en fast vilja beherrska tillochmed feberyrseln. På eftermiddagen det nionde dygnet upphörde slutligen febern. Hans flämtande andedrägt blef mera lugn, han insomnade. Han var fullt redig då han vaknade. Det var ett rysligt ögonblick. Han måste så att säga åter inlära sin olycka. Han trodde först att det var minnet af en afskyvärd dröm som återkom för honom. Men nej. Han hade ej drömt. Han erinrade sig hötel Belle Image, miss Fancy, skogen vid Mauprvoir och brefvet. Ja brefvet, hvar hade det blifvit af? Sedermera då medvetandet om en allvarsam sjukdom förenad med yrsel stod fullt klart för honom, gjorde han sig den frågan om han ej talat. Helt sakta öppnade han ögonen. Klockan var elfra på qvällen, alla domestikerna hade lagt sig. Endast Berthe och Hector vakade. Han läste en tidning, hon arbetade på ett broderi. Af deras lugna