hon varit vackrare och elegantare. Så snart hon varseblef Hector, som stod vid dörren, uppgaf hon ett rop, stötte häftigt undan de personer som befunno sig i vägen för henne, sprang fram och tog honom om halsen, skrattande oeh gråtande på en gång. Hon talade helt högt, så att alla kunde höra henne. : — Du her då ej dödat dig, sade hon. Oh! hvad jag har lidit, men hur lycklig är jag ej nu! Tråmorel försökte värja sig så godt han kunde, sköt henne sakta ifrån sig, på en gång förtjust och förargad öfver att allas ögon riktades på honom. Ingen af de resande ville gå ut, de stannade qvar der, gapande, stirrande och väntande att få se slutet af detta uppträde. Man betraktade grefven och hans älskarinna, man bildade cirkel omkring dem, man trängde sig inpå dem. — Kom, sade Hector, kom då. — Vänta, svarade miss Fancy, jag har mina reseffekter, ett hattfodral, en nattsäck. — Men kom då! sade Hector hvars tålamod börj:de taga slut. : Han drog henne bort med sig i hopp att undgå denna naiva och oblyga nyfikenhet af en sysslolös hop, för hvilken allt är en förströelse. Men de undgingo den ej. Man följde dem ett långt stycke. Det var först sedan de försvunnit under hotellets porthvalf, som de lemnades i fred. Sausresys omtanka hjelpte således ej. Faneys alltför triumflika entre väckte uppseende. Man sökte skaffa sig underrättelser, man gjorde hotellvärdinnan frågor och snart visste man att denne, som vid banstationen väntat på en