nerhet behjertansvärd för arbetsklassen, hvarest det tyvärr ännu ofta händer, att den supige mannen ej blott förstör sitt eget förvärf, utan äfven sin hustrus styfrar, sålunda beredande detta tillstånd af hjelplöst armod för både familjen och barnen, som skall tvinga det allmänna att taga vård om dem. Men hr Hiertas förslag, gång efter annan väckt, har åtven gång efter annan slopats af lagkomiteen under gretve Sparres auspicier, hvilken ej är synnerlig vän af verkliga reformer på lagområdet, om han än sjelf är mästare i begagnandet af retorafrasen. Och riksdagen har derpå ätven pligtskyldigast följt lagkomitens råd, utan att saken framkallat vidare buller, ja, ej ens synts till på de nyliberalas matsedel för diskussion å folkmötena, fastän densamma upp tagit litet af hvarje, en politisk olla podrida. Helt annorlunda har man bedömt saken i England, der äfven en gammal parlamentveteran gretve John Russell uttalat sig nyligen till förmån för en reform i denna anda och Underhuset synes vilja släppa ett lagförslag häröfver igenom. Det har väckts af stadssyndikus Russell Gurney, medlem tör Southampton, och har at Underhuset antagits till andra läsningen. Förslagsväckaren motiverade detsamma med åtskilliga praktiska anmärkningar: Enligt den allmänna landsrätten, sade han, har inträdet i det hel. äkta ståndet för qvinnan i afseende på hennes egendom samma verkningar som om hon öfverbevisats om ett vanhederligt brott. Mannen får ej allenast full dispositionsrätt öfver hela hennes egendom, utan äfven öfver allt hvad hon under äktenskapet förtjenar eller annars förvärfvar, med undantag af fast egendom, hvilken han blott får bruka, men icke försälja (bos oss i Sverige finnes ej ens detta undantag). Gentemot dessa bestämningar af den allmänna rätten har man visserligen funnit på den utvägen, att qvinnan kan genom ett särskilt äktenskapskontrakt öfverflytta sin närvarande eller blitvande förmögenhet på förmyndare eller kuratorer, genom hvilkas förmedling hon kan fritt törfoga öfver sitt. Men denna utväg står dock endast öppen för förmöget folk, och Russell Gurney stödjer sitt förslag derpå, att en gift qvinna skall få lika fritt förfoga öfver sin egendom och sitt förvärf, som em hon vore ogift, på den ovederläggliga satsen, att samma rättsvälgerningar böra bli de fattiga klasserna till del som de rika. Han anförde, att det i England finnes 800,000 gifta qvinnor, hvilka arbeta tör daglön, och anförde exempel på, hvilka missförhällanden mannens oinskränkta dispositionsrätt öfver detta qvinnans lorvärfr i många fall medför. Lagen bjuder den gifta qvinnan nu intet skydd mot den slösaktige mannen, som utpressar hennes egen mödosamt erhållna slörtjenst och låter henne förgås med barnen i nöd och elände. En underhusmedlem för Sheffield, fabriksegaren Mundella, förklarade, att af 800 gifta qvinnor, som han sysselsätter, klagar en stor del öfver männen, hvilka fråntaga dem aflöningen och supa upp den. Alldenstund det kan anses för troligt, att parlamentet antager lagförslaget, bör man äfven hoppas, att det skall vinna efterföljd i andra lander och att hr L. J. Hierta särskilt skall kunna här få glädja sig åt framgång för ett törslag, hvilket är förestafvadt af en sann humanitetskänsla ch under alla förhållanden är at civilisatorisk betydelse. En annan billighetssak, som nu tyckes komma att äfven bli vunnen i England, är en lag mellan detta senare land och Nordamerikas Förenta stater, hvilken betryggar den litterära eganderätten. Det har alltför länge varit föremål för undran, att tvenne så betydande nationer med ett och samma tungomål icke skapat ett ömsesidigt fördrag, som betryggar en författare i den ena nationen att bli bestulen i den andra genom ett till cynism drifvet ettertrycksystem. Ett bevis på, huru långt man kan drifva det i denna väg är, att en amerikansk förläggare redan för flera veckor sedan föreslog det transatlantiska kabelbolaget en hittills oerhörd affär, neml. att den irae premierministern Disraelis nya roman Lothar skulle från början till slut telegraferas till honom, och erbjöd han härför en ansenlig summa, hvilket var honom desto lättare, som han ej behöfde betala förf. ett öre i honorar. Tanken var ej oälven, ty han skulle derigenom fått ett försprång af minst tvo dagar framför sina öfriga amerikanska affärskonkurenter, hvilka göra starkt i attryckande af engelska böcker. Men bolaget ville ej så in på att upptaga sina trådar uteslutande med Disraelis romantik och sålunda försumma andra mindre intressanta, men kanske vigtigare depescher. Nu berättas det från Amerika, att britiska sändebudet i Washington befullmäktigats att afsluta ett fördrag om föragsrätt med Amerika, hvilket båda regeringarne anse tillfredsställande. Bekräftar sig detta rykte, kan man antaga, att äfven andra länder skola söka att i Amerika kunna i åtnjutande af samma förmån,