sälja dem hvar och en för sig mycket förmånligt och dela vinsten af affären. — Och du kan hindra detta? frågade Tråmorel misstroget. — Fullkomligt. Ah! jag har korsat dessa herrars planer. Jag lyckades samla ihop dem allesammans och sade så här: Ni skolen låta oss sälja frivilligt, annars blandar jag mig i saken och förderfvar spelet för er. De betraktade mig med hånfull min. Men då min notarie, som jag fört med mig, tillade: ÅDetta är hr Sauvresy, och om han vill ha två millioner, skall kreditbanken i morgon bevilja honom dem, blefvo de storögda och samtyckte till allt hvad jag ville. Trots hvad Hector förut sagt kände han tillräckligt sina affärer för att veta att man genom denna transaktion skulle åt honom rädda en förmögenhet som visserligen var liten i jemförelse med den han förut egt, men som dock var en förmögenhet. Detta medvetande gjorde honom helt förtjust och i ett anfall af uppriktig tacksamhet tryckte han Sauvresys händer. — Ah! min vän, utbrast han, sedan du återtgifvit mig lifvet, återger du mig hedern; huru skall jag någonsin kunna afbörda mig min skuld till dig?... — Derigenom att du ej mer begår några dårskaper. — Och jag har ingenting mer att frukta? — Ingenting. Annars skulle jag ha lånat de två millionerna, morbleu, och då hade de fått se hvart det gått. Men det är ej allt. Jag gick till ditt hotell och tog på mitt ansvar att skicka alla domestikerna sin väg,