polismän, hvilka bland pasaagerarne häktade ett antal misstänkta och togo dem i förvar. Bland de häktades packsaker påträffades några och femtio revolvrar. Äfven en till utseendet bättre man, hviken å bangården väntade fenierna, blef häktad. Han bar på sig omkring 200 p. sterl. i guld och banknoter. Baron Brunnow, som under en lång följd af år, sedan 1840 med ett kort mellanrum, varit Rysslands sändebud i London, skall nu flytta i samma egenskap till Paris, för att vid franska hofvet efterträda den aflidne grefve Stackelberg. I Frankrike pågå alltjemt häktningar med anledning af den stora sammansvärjningen mot kejsarens lif. Constitutionnel upplyser, att regeringen skall tillgripa stränga åtgärder mot medlemmarne af den internationa!a arbetareföreningen, och uppmanar öfriga regeringar att deltaga i desamma. Denna förenings hemliga eller offentliga inblandning i politiken, hvilken hon medgitver, fastän hon förnekar hvarje delaktighet i sammansvärjningen mot kejsarens lif, gör densamma till en politisk förening. Intet land kan tillstädja, att föreningar at trämlingar, hvilka ha sin boning i utlandet, inblanda sig i dess inre angelägenheter. Det är nödvändigt att undandraga de transka arbetarne det förderfliga herravälde, som några franska, italienska och tyska demagoger utöfva på dem under skydd af den engelska gästvänskapen. Franska regeringen ämnar således, att döma häraf, med kratt bekämpa socialismen i dess nya form och äfven inleda underhandlingar med England, för att förmå det till att göra slut på en gästfrihet, som aflat brott och sjelfsvåld. Senatorn general Goyon år, såsom telegram förut meddelat, död. Han innehade som bekant en längre tid öfverbefälet öfver fran ska armen i Rom. Då sratsstrecket utfördes, var han öfverste och utmärkte sig genom sin ifver. Han var likväl icke bonapartist, utan klerikal. Han tillhörde neml. legitimisterna, hvilka framför allt äro katoliker. Det skall väl snart i Frankrike såsom annorstädes icke finnas vidare något större antal ifriga katoliker af Goyens art, sedan det visat sig, att påfven verkligen förer den romerska hierarkien till undergång. Så meddelas nu följande ytterligare tillägg till de canones, Vi återgåfvo häromdagen, hvilket tilllägg ännu mera blottar halten af de verkliga anspråk, som påfvestolen hyser: 1. — Säger någen, att den romerska kyrkans biskopsstol icke är den helige Petri sanna och ofelbara stol, eller att den icke valts af Gud såsom hela den kristna kyrkans fastaste, oförgängligaste och mest oförstörbara klippa, — vare han förbannad! 2. — Säger någon, att det i verlden finnes nägon annan ofelbar stol för vår Herre Christi Evangeli sanning, utom och skild från den hel Petri stol, — vare han förbannad! 3. — Säger någon, att den hel. Petri stols gudomliga läroembete icke är nödvändigt för den rätta vägen till den eviga saligheten för alla menniskor, otrogna såväl som trogna, lekmän såväl som biskopar, — vare han förbannad ! 4. — Säger någon, att hvarje på lagenligt sätt vald romersk påfve icke är i kraft af den gudomliga rätten den hel. Petri efterföljare äfven i gåfvan af läroembetets ofelbarhet. och förnekar någondera af dem ofelbarhetens prerrogativ att lära kyrkan Guds ord fritt från alla villlfarelser och från förderf, — vare han förbannad! 5. — Säger någon, att ekumeniska möten insatts af Gud i kyrkan såsom en makt att beta den gudomliga hjorden med trons ord, och att de stå öfver den romerska påtven eller äro likstälda med honom, eller genom gudomlig instiktelse nödvändiga, för att den romerske biskopens läroembete må bibehållas ofelbart, — vare han förbannad! Det är just dessa läror, som de katolska regeringarne lätit i Rom framställa såsom oförenliga med alla staters författning och det nuvarande samfundets öfvertygelse. Om nu vissa biskopar böja sig för påfve-anspråken, kan man väl tro, att alla regeringarne skola visa samma undergifvenhet? Den, som icke tror på påfvens otelbarhet, d. v. s. gudomlighet, den, som tror på gamla sättet, att ett ekumeniskt möte står öfver påfven eller åtminstone är likstäldt med honom — den vare förbannad! Anathema sit! Således skola till en början alla katolska regeringar vara kätterska! Och hvad sedan? Kan man väl förundra sig öfver, att så många tusende sinom tusende fromma katoliker känna sig i hög grad oroliga öfver det vaticanska conciliets åtgöranden? Och kan man sinna det underligt, att alla den katolska kyrkans fiender, alla fritänkare gnugga händerna af glädje — men ej blott de, utan ätven de, såväl katoliker som protestanter, hvilka i dessa händelser se tecknen till en annalkande ny reformation, i hvars svallvågor både romersk-katolsk, grekisk och protestantisk hierarki skall drunkna och lemna rum för en sann och till sin ursprungliga enkelhet återstäld kristendom?