svara och få höra hans röst. Under det hon talade gaf hon akt på honom och såg efter hvilket intryck hon gjorde. Hennes strålande skönhet frapperade vanligen dem som sägo henne för första gången. Han förblef lugn. Ahhvad hon beundrade denna köld, denna stolta likgiltighet af den förnäme blaserade herrn som försökt allt, erfarit allt. Hon beundrade honom så mycket mer, derföre att han ej beundrade henne. — Hvilken skilnad, tänkte hon, mellan honom och den vulgäre Sauvresy som beundrar en småsak och hvars ansigte förråder alla de intryck han erfar, hvars ögon förkunna allt hvad han vill säga innan han öppnar munnen! Berthe bedrog sig. Hector var hvarken så kall eller lugn som hon trodde. Han var helt enkelt uttröttad. Hans nerver som under tjugofyra timmar varit öfveransträngda hade slappat af, och det var med möda han kunde hålla sig uppe. Kort derefter anhöll han om tillåtelse att få begifva sig till sitt rum. Då Sauvresy blifvit ensam med sin hustru, berättade han henne de omständigheter som fört grefven till Valfeuillu. Som uppriktig vän undvek han alla de detaljer som kunnat ställa grefven i en löjlig dager. — Han är ett fullvuxet barn, sade han, en tok, hans hjerna är sjuk, men vi skola bota honom. Aldrig hade Berthe lyssnat på sin man med så mycken uppmärksamhet. Hon tycktes gilla hvad han sade, men i verkligheten beundrade hon Tremorel. Ja, liksom miss Fanny beundrade hon denna heroism: att först göra af med sin förmögenhet och sedan döda sig.