dörrar äro stängda för honom. Hans död skulle ej mera vara frivillig, han kunde hvarken tveka eller välja sin stund, han måste döda sig emedan han ej kunde lefva en dag längre. Och aldrig hade tillvaron förefallit honom så afundsvärd. Aldrig hade han kännt ett sådant öfvermått af krafter och ungdom som nu. Han upptäckte plötsligt omkring sig, liksom i ott okändt land, en hel mängd njutningar, den ena mer lockande än den andra, som han aldrig förr erfarit. Han, som skrutit öfver att ha pressat allt det nöje som kunde pressas ur lifvet, hade ej ens lefvat. Han hade haft allt hvad man kunde få för penningar, men intet af det som gifves för intet eller förvärfvas. Ack om han antagit Jennys förslag! Om han låtit denna goda flicka sälja sina dyrbarheter och möbler! Penningarne som erhållits för dem, lagda till hans tiotusen francs skulle utgjort en liten förmögenhet, det insåg han nu. Han skulle varit lycklig med henne; hop älskade honom ju! Det skulle ha varit ett nytt lif, blandadt med öfverraskningar och nöjen, utan det gamlas enformighet. Han ångrade nu ej endast att han gifvit tiotusen francs till Jenny. Han ångrade äfven att han utdelat tvåhundra francs till hennes domestiker, att han gifvit uppassaren på restaurationen drikspenningar, att han lemnat tjugo sous på blomsterhandlerskans disk. Buketten hängde nu vissnad i hans knapphål. Hvad hade han för nytta af den? Tjugo sous skulle han deremot nu haft nytta af!... Han tänkte ej mer på sina förslösade millioner, han kande ej förjaga tanken på de fattiga tjugo francs han gifvit ut för buketten, Denne man, som dagen förut hade sitt hotell,