— Hrilka papper? — Ett prestbevis, en hyressedel .. — Jag har inga sådana. — Gå då och sök reda på dem eller medför två vittnen som äro kända. — Men, min herre... — Inga men, min herre! En annan... Så bestört Hector än blef af denna oväntade motgång, harmades han dock öfver den ton tjenstemannen tog sig. — Gif mig då tillbaka mina dyrbarheter, sade han. — Omöjligt. Alla sådana föremål som äro inregistrerade kunna ej återgifvas förr än eganderätten är bevisad. Utan att vilja höra vidare invänningar, fortsatte han sitt göromål. — En schal tretiofem francs, åt hvem? Hector lemnade pantlåneinrättningen. Aldrig hade grefve de Tremorel lidit så mycket eller ens haft begrepp om dylika qval. Sedan denna stråle af hopp plötsligt slocknat, tycktes det mörker som omgaf honom vara ännu djupare än förut. Han var lika utblottad som den skeppsbrutne, från hvilken vågen ryckt det enda han bergat. Pantlåneinrättningen hade fråntagit honom hans sista resurser. All den skrytsamma poesi hvarmed han förut velat omgifva sitt tillämnade sjelfmord försvann och lät honom se den sorgliga, vanhederliga verkligheten. Nu skulle han ej kunna sluta som den ärlige spelaren, hvilken frivilligt går ifrån spelbordet, der han lemnar sin förmögenhet, utan som den falske spelaren, hvilken sedan hans bedrägeri blifvit afslöjadt jagas bort och vet att alla