pade ej, hon kunde det ej, hon gaf till ett anskri och föll till golfvet afsvimmad. — Ändtligen! sade Hector i det han stack pistolen tillbaka i fickan. Utan att göra sig mödan hjelpa upp den unga qvinnan som låg utsträckt på golfvet, gick han ut och låste dörren i dubbelt lås. Utkommen i antichambren, ropade han på domestikerna, gaf dem två hundrafrancssedlar till fördelning och aflägsnade sig skyndsamt. Kommen ut på gatan skulle grefve de Tremorel passera boulevarden, då han kom att tänka på sina vänner. Historien om utmätningen hos honom borde redan vara utspridd af hans folk och cirkulera i staden. — Nej, icke deråt, mumlade han. Åt det hållet skulle han nämligen ofelbart ha mött några af sina dyrbara vänner och han tyckte sig redan i andanom höra deras uttryck af deltagande och löjliga anbud om att stå till hans tjenst. Han hade under sitt lif sårat så mångens fåfänga, krossat så mångens egenkärlek, att han borde vänta sig grymma repressalier. Hector tog derföre vägen öfver rue Duphot till kajerna. Hvart skulle han gå? Han visste det ej, han tänkte ej ens deryå. Han gick på höft, i det han med fulla lungor inandades den friska luften, njutande af detta fysiska välbefionande som följer efter en god måltid, lycklig af att känna sig lefva öfver den angenäma värma som Aprilsolen spred. Vädret var utmärkt och hela Paris var ute. Staden