Jättegångsoch Polissaker. Poliskammaren. Olaglig emigrantvärsvare. Emigrantagentsbiträdet G. Björkman, anställd hos emigrantagenten . B. Pettersson, hade låtit uttaga stämning å en person vid namn I A. Gustafsson från Wernamo att ansvara för det han under en längre tid befattat sig med emigrantvärfning utan att dertill ega den ringaste rättighet. Värfningen hade tillgått på det satt att han dels i hemorten och dels här på platsen öfvertalat personer att emigrera till Amerika samt att för detta åndamål vända sig till emigrantagenten John Andersson. Sedan han lyckats hopsamla ett tillräckligt stort antal emigranter hade han åtföljt dem till Amerika, hvarefter han återvändt till Sverige för att värfva nya kunder. Till denna angifvelse nekade Gustafsson helt och hållet samt förklarade att han icke ledsagat andra personer till Amerika än sådana i hans hemort boende, hvilka särkilt bedt att få åtfölja honom. Häriör hade han icke haft den minsta ersättning, utan hade han endast gjort det af intresse för saken samt cmedan det roade honom. Denna törklaring lät dock något besynnerligt, helst Gustafsson sjelf på rillfrägan medgaf att han icke hade någon stadigvarande sysselsättning utan endast innebaft tillfällig drängtjenst i Amerika, och att det således icke gerna kunde vara troligt att Gustafsson endast för sitt nöje företoge så långväga och dyrbara ångbåtsresor. Ett af de vid gårdagens polisförhör hörda vittnena berättade, att det hade sig bekant att Gustafsson här i staden öfvertalat personer att åtfölja honom till Amerika samt att Gustafsson lofvats 4 rdr för hvarje emigrant som han värfvade för John Andersson. Ett annat vittne hade frågat Gustafsson hvad han hade för sitt besvär-, på hvilken fråga Gustafsson svarat att han hade lika mycket som förra året. Gustafsson förnekade dock dessa vittnesmåls sanningsenlighet oeh förklarade bestämdt att han icke bel attat sig med emigrantvärfning sedan den nya förordningeu om emigrantbefordringen utkommit, men ville icke förneka att han väl gjort det före denna tid. Poliskammaren förklarade att Gustafsson mot sitt förnekande icke kunde fällas till ansvar för obehörig emigrantvärfning. hiu olo bätterlig supare. Inför poliskammaren stod borstbindaren Carl Gustaf Andersson i går tilltalad för fylleriförseelser vid icke mindre an trenne särskilda tillfallen, nemligen två gånger under sistl. September månad samt sista gangen i Thorsdags middag, då han träffats liggande djupt insomnad å gräsplanen vid Strandgatan. Det sista ruset var så grundligt att den poliskonstapel som anträffade honom hade största möda att få honom vaken. Sedan detta emellertid någorlunda lyckats, uppfördes Andersson till vaktkontoret der han ordentligt fick sotva ruset utaf sig tills i går. Andersson, som ständigt lärer gå i dimman, ville icke medgifva att han vid något af de ifrågavarande tillfällena varit drucken, ty första gången hade han haft blodspottning, andra gången hade kommissarien sjelf sagt att han icke varit full och i Thorsdags hade han endast druckit ett glas öl, hvilket haft den kraftiga verkan att han blifvit så tung i hufvudet att han fallit omkull å gräsplanen vid Strandgatan och insomnat. Han hade dessutom icke förtart bränvin på sju månaders tid. Detta tyckte polismästaren vara mycket exemplariskt af en borstbindare, men kunde det oaktadt icke underlåta att döma honom till 20 rds böter för upprepadt fylleri, och då Andersson aldrig brukade betala de böter j ö 1 som honom ädomdes, införpassades han till cellfängelset för undergående af fyra dagars vatten och bröd.