än det man anser nu föranledas deraf att rubriken kronohemman ännu finnes i jordeboken. Hvilket prejudikat, ledande till uppmuntran för försumlighet i sistnämnde hänseende, skulle man icke hafva lemnat, i händelse förslaget om bortgifvande af kronans eganderätt till sistnämnda hemman gått igenom. Denna åtgärd hade — sådant är onekligt — kommit att utgöra ett premium åt dem, hvilka visat sig sky att för en liten uppoffring skaffa sig stora fördelar. Onödig i och för sig sjelf, denna åtgärd, blefve den skadlig i följd af detta sitt sammanhang med den vigtiga frågan om grundskatterna. När vid sistlidne riksdag regeringen afsade sig handelsoch sjöfartsfonden, väckte denna gåfva en icke obetydlig opposition i Första kammaren. Man anmärkte då att de opponerande ledamöterna härvid visade sig mera konungske än konungen sjelt. Hvad denna anmärkning beträffar, tro vi att ätven personer med republikanska sympatier kunna önska att en viss ffnansiel styrka finnes hos en styrelse, om hvilken man är öfvertygad att densamma icke skall för frihetsfientliga syften missbruka sin makt. Vi se dagligen, hvilken kraft på det industriella området ut vecklas derigenom att associationer, utrustade med stora materiella hjelpmedel, uppträda och verka. Skulle då icke staten, denna den mäktigaste af alla associationer, äfven böra sättas i tillfälle att, i enlighet med sitt ändamål, utföra sådana åtgärder för den materiella förkofran, som öfverstiga de enskildes krafter? Samma grunder, som vid nyssnämnda tilltälle afhöllo en stor del af Första kammarens ledamöter från att med tacksambet mottaga den kungliga gåfvan, samma grunder föranleda nu till att man med fägnad -— vi upprepa det — mottager underrättelsen om att riksdagen afslagit K. M:ts proposition att kronohemman afgiftsfritt må till skatte öfverföras.