hört två mycket omständiga historier berättas. Det tycks att denna mamsell Laurence... Hr Plantat afbröt polisagenten hastigt. — Förtal, utbrast han, skamligt förtal! De fattigare klasserna som afundas de rika söka gerna smäda dem så mycket de kunna. Så har det alltid varit. Borgaren, isynnerhet i småstäderna, lefver som i en glasbur. Natt och dag bevakas han af afundens lodjursblick, man tager reda på saker som han tror vara djupa hemligheter för att använda till vapen mot honom. Han går stolt och belåten sin bana fram, han åtnjuter sina likars aktning och vänskap, och under tiden smutskastas han af de lägre klasserna, öfverhopas med de mest förolämpande beskyllningar. Det finnes intet som afunden respekterar. — Om mamsell Laurence blifvit förtalad, anmärkte doktor Gendron leende, har hon åtminstone funnit en god advokat att försvara sin sak. Den gamle fredsdomaren, bronzmenniskan som hr Courtois kallade honom, rodnade omärkligt, litet flat öfver sin ifver. — Det finnes saker, återtog han, som försvara sig sjelfva. Laurence Courtois är en af dessa unga flickor, som ha rätt till allas vördnad. Men det finnes smädefulla beskyllningar som äro oåtkomliga för lagen och som uppröra mig. Tänken er, mina herrar, att vårt rykte, våra hustrurs och döttrars heder äro öfverlemnade åt den förste skurks godtycke som är begåfvad med nog rik inbillningskraft för att hitta på en beskyllning. Man skall kanhända ej tro honom, men det betyder föga, man skall likväl upp