I en undersökning sådan som denna, hvari flera af rättvisans representanter deltaga, iakttar hvarochen en viss förbehållsamhet. De veta sig alla vara nästan lika erfarna, sluga och skarpsioniga, lika intresserade af att upptäcka sanningen, i allmänhet föga böjda att låta bedraga sig af ett falskt sken, och hvar och ens naturliga försigtighet ökas af den aktning han hyser för de andras skarpsinne. Det kan hända att hvarochen af dem ger en olika tolkning åt de uppdagade fakta; det kan hända att hvarochen af dem hyser i grunden en alldeles motsatt åsigt om samma sak; men denna olikhet i tänkesätten träder ej i dagen. Hvarochen söker under det han döljer sin innersta tanke genomtränga sin grannes, och bemödar sig, ifall dennes åsigt är motsatt hans egen, att draga denne motståndare öfver på sin sida, ej genom att fritt och utan omsvep yppa sin åsigt, utan genom att fästa hans uppmärksamhet på de vigtiga eller obetydliga motiver som stadgat den. Den ofantliga vigt som blott ett enda ord kan ha vid ett sådant tillfälle gör denna tvekan berättigad. De personer som ha andra menniskors lif och frihet i sina händer, som med ett outplånligt penndrag kunna krossa en hel tillvaro, känna bördan af sin ansvarighet mpycket tyngre än man tror. Det bereder dem en outsäglig lättnad att veta denna börda vara delad. Dessa äro skälen hvarföre ingen vill taga initiativet eller förklara sig tydligt, skälen hvarföre hvarochen väntar att få höra en bestämd åsigt uttalas för att antaga den