mycket olika. Brasilien tillade den paraguitiske diktatorn afsigten att vilja förstora sitt område på grannarnes bekostnad och godtyckligt hämma den för kejsardömets inre sammanhållning så vigtiga skeppsfarten på Paraguayfloden; under det att deremot Paraguay tillvitade Brasilien att det ville göra sig till herre öfver Plataflodens mynning, för att afskära Paraguay från förbindelsen med hafvet och med sin jättekropp sönderstycka den kringslutna och ensamma republiken. När derför kejsardömet år 1865 rustade mot den andra lilla grannrepubliken Uruguay, Paraguays allierade, för att påtvinga densamma den beryktade generalen Flores såsom president och under dennes herravälde göra den till ett verktyg för den brasilianska politiken, så afsände Lopez till Rio de Janeiro en hotande note med den förklaring, att han skulle betrakta hvarje angrepp på Uruguay såsom en mot honom sjelf riktad våldsgerning. Brasilianska regeringen lät sig af detta tillkännagifvande, tastän det upprepades, icke förhindras från att kasta trupper öfver gränsen och börja kriget, hvilket slöt med det fruktansvärda bombardementet på Paysandu och Montevideos intagande, hvarest den nämnde äfventyraren Flores, hufvudman för Coloradopartiet, under brasilianska vapnens skydd då öfvertog regeringen. Emellertid hade Lopez gjort allvar af sin hotelse. Utan vidare krigstörklaring — hvilken för öfrigt äfven Brasilien på samma sätt vid sin första handgripligbet mot Uruguay ansett onödig — borttog han ett brasilianskt fartyg, som for genom Paraguays område upp till Matto Grosso, och tillfångatog den ombord befintlige guvernören öfver denna provins. Fientligheterna voro såmedelst öppnade, och Lopez fortsatte dem, i det han eröfrade södra delen af Matto Grosso. Brasilien inledde underhandlingar om ett förbund med Argentinska Republiken, men i Buenos Ayres förblef man länge kallsinnig. Då begick Lopez det stora felet att föregripa Argentiniens beslut genom att besätta staden Corrientes. Visserligen fick han derigenom i sitt våld en i strategiskt hänseende mycket vigtig punkt, der floderna Paraguay och Parana förena sig; men Argentinska Republiken afslöt nu d. 4 Maj 1865 förbundet med Brasilien och Uruguay, eller snarare usurpatorn Flores. De paraguitiska trupperna gjorde ett djerft infall i den brasilianska provinsen Rio Grande do Sul, för att framtränga mot Uruguay, men blefvo, emedan de framryckt allttör djerti, slagna på olika punkter och måste draga sig tillbaka till Paraguay. Här hade Lopez vid gränsen uppfört en stark fästning, der han skulle kunna göra motstånd. Näst Sebastopols har ingen belägring blifvit så minnesvärd som Humaitas. Flera år igenom slogos de allierade tillbaka inför de skenbarligen obetvingliga murarne. Då hungern slutligen utdref paraguiterna ur deras ställning, hade Lopez under tiden anlagt en ny kedja af befästningar, hvilkas medelpunkt var Villeta. I stället för general Mitre, Argentinska republikens president, hade brasilianske generalen Caxias ofvertagit öfverbefälet öfver de allierade trupperna, och hans verksamhet följdes af bättre, om än alltjemt mycket tröga framgångar. Under en följd af säktningar, i hvilka paraguiterna gjorde ett oerhördt tappert motstånd mot öfvermakten, trängdes Lopez tillbaka till sin hufvudstad Asuncion och der bakom. Caxias tog Angosturas batterier och höll d. 2 Jan. 1869 sitt intåg i Asuncion, der en provisorisk regering upprättades i de trenne aliierades namn. Kriget är slut, hemrapporterade generalerna, och den redan länge utmattade argentinska republiken skyndade att hemkalla största delen af sina trupper, under det att äfven de uruguitiska soldaterna aftågade. Men segerropet hade uppstämts för tidigt. Man kände ännu icke Lopez och hans paraguiter, ett tolk som under jesuiternas stränga tuktlärt ovilkorlig lydnad och med denna egenskap förenade indiansk tapperhet och dödsförakt. Gossar och tillochmed qvinnor grepo till vapen, och Lopez, som, enligt hvad det påstods. endast med 500 ryttare flytt från Asuncion, stod snart åter midt emot fienden med 5000 ryttare. Brasilien gjorde äfvenledes nya ansträngningar och skickade sin här en förstärkning af 12,000 man, derjemte kejsarens måg, gresven af Eu, såsom öfverbefälhafvare i den gamle Caxias ställe. Flera månader igenom höll Big Lopez i Ascurra mot den starka öfvermakten, tills han slutligen måste fortsätta sitt återtåg norrut. Vid Curuguaty och Iguatemy stodo blodiga strider, men ännu alltjemt ville diktatorn icke låta böja sin styfva nacke. Han afslöt med de infödda indianerna i norr, halfbröder till hans egen blandade befolkning, ett förbund, som förskaffade honom