Till sin stora förargelse måste han tystna af det enkla skälet att ingen hörde på honom. Man lyssnade i stället till br Plantat, som aldrig varit så talför, och som fortfor : — Oordningen i huset synes er oförklarlig; men jag är förvånad öfver att den ej är ännu större. Jag är nu en gubbe, jag har ej längre en tretiofem års mans fysiska kraft, och ändå tror jag att om mördaryne trängt in till mig, medan jag ännu varit på benen skulle de rönt motstånd. Jag vet ej hvad jag skulle ha gjort, jag skulle sannolikt ha blifvit dödad, men jag skulle åtminstone ha lyckats göra allarm. Jag skulle ha försvarat mig, jag skulle ha skrikit, jag skulle ha öpjnat fönstren, jag skulle ha satt eld på huset. — Dessutom, inföll doktorn, är det knappt tänkbart att en vaken person låter fullkomligt öfverrumpla sig. Det förekommer alltid något buller. En dörr gnisslar då hon vrides om på gångjernen, ett trappsteg knarrar. Huru försigtigt en mördare än går till väga, lyckas han sällan falla öfver sitt offer lika plötsligt som ett åskslag. — Det kon hända, anmärkte hr Courtois att man användt eldvapen. Sådant har man sett exempel på. Ni sitter lugnt i ert rum; det är midt i sommarn, era fönster äro öppna, ni samtalar med er hustru under det ni dricker en kopp thE; utanför resa bofvarne upp en stege; en af dem stiger upp till samma höjd som fönstret, han drager upp en. pistol, sigtar, skottet brinner af... — Och alla grannarne väckas upp och rusa till stället, tillade doktorn. — Ja, i en stad, i en folkrik stad, svarade hr Court