ville afgifca en opinionsyttring mot Philippe Bertaud; den offentliga opinionen misstar sig aldrig... Han vände sig om då han hörde dörren öppnas och befann sig midtemot en man, hvars ansigte man ej kunde se, så djupt bugade han sig med armbågarne utstående och hatten hårdt tryckt mot bröstet. Han var af medelstor växt, temligen grof och något korpulent; hans smala ben tycktes vara trötta vid att uppbära hans lekamen. — Hvad vill ni? frågade hr Courtois kärft, med hvad rätt vågar ni intränga hit? Hvem är ni? Mannen rätade på sig. — Jag är Lecoq, vid säkerhetspolisen, hitskickad af polisprefekturen till följd af en begäran pr telegraf i och för ifrågavarande affär. Denna förklaring förvånade ansenligt alla de närvarande tillochmed instruktionsdomaren. Hvarje yrke har sin typ, och så snart hennes majestät Opinionen adopterat en typ, vill hon ej gerna tillåta några afvikelser derifrån. I allmänhet taget torde äfven de som egnat sig åt polisyrket ha en viss prägel, som gör dem lätt igenkänliga. Men hvad Lecoq beträffar så hade han, då han inträdde i matsalen på Valfuillu, sannerligen ej utseendet af en polisagent. Det är sannt att Lecoq kan ha hvilket utseende han vill. Hans vänner försäkra också att han har en särskild fysionomi som är hans egen och som han antar då han kommer hem till sig och bibehåller så länge han sitter