Från Utlandet. Vårt vid första uoderrättelsen om franska regeringens beslut att i afseende på ändring i författningen rörande senatens ställning och kompetens i lagstiftningsfrågor gjorda antagande, att den närvarande ministerens ställning derigenom rubbades, ja, att den skulle bringas till vacklande, har bekräftat sig, om vi få tro våra gårdagstelegrammer, af bvilka ett uppgifver, att Buffet, Daru och Talhouöt inlemnat sina afskedsansökningar. Det är ännu icke klart för oss, huruvida omröstningstrågan frambragt denna rubbning; men troligt är, att den i ansenlig mån influerar på ministerens ställning. Det sista telegrammet upp: gifver, att endast finansministern Buffet skall afgå och att den öfriga ministören skall qvarstå. Bekräftar sig detta rykte, torde Buffets afskedstagande stå i något samband med en uppgift, att man i finansdepartementets rä kenskaper kommit på spåren, att af statens medel lemnats, under det Magne var finansminister, ett lån om 10 millioner vill kejsar Napoleon — en för hela dynastien högst farlig historia om den skulle vinna bekräftelse, isynnerhet om Buffets afskedstagande skulle visa sig verkligen bero deraf i någon mån. Nya stormar skola otvifvelaktigt då följa, stormar som kunna bli så mycket farligare som en tid af agitationer nu måste följa på grunt at kejsarens egen önskan att vädja till folket. Det är neml. naturligt, att denna vädjan skall föregås af någon diskussion, så att väl 14 eller åtminstone 8 dagar före omröstningen komma att medgifvas för debatter angående med denna sammanhängande angelägenheter, Under andra förhållanden skulle naturligtvis denna omröstning vara ett fullständigt nonsens, alldenstund den stora massan af det franska folket ännu icke befinner sig på den grad af politisk utveckling, som gör det möjligt för densamma att utan förutgående utredning kunna bedöma, hvad som är rätt eller icke i afseende på den framställda frågan om senatens likställande med lagstiftande församlingen. För att icke göra sig skyldig till förebråelsen att vilja med ett uttalande i fåvitsko genomdrifva senatsconsultan, måste således regeringen medgifva någon veckas församlingsfrihet, innan den allmänna solkomröstningen företages. Men detta är detsamma som att åter lemna porten öppen för våldsamma agitationer i de stora städerna, hvilkas verkningar skola sträcka sig allt längre. Dessa agitationer kunna få nytt näringsämne i den egendomliga processen mot prins Pierre Bonaparte och i det ofvan antydda mystiska förhållandet med kejsar Napoleons personliga ställning till sitt lands finanser. Det är naturligtvis intet tvifvel underkastadt, att, allt oaktadt, en betydande majoritet skall ställa sig på kejsardömets sida; men omröstningen kan dock komma att lemna det resultat, att ett moraliskt sår tillfogas kejsardömet, hvilket ej så fort kan bli läkt, om ens någonsin, och som måste under alla omständigheter komma att ansenligt hämma den närvarande ministe rens arbeten för befrämjandet af en konstitutionel författning, såframt det icke helt; och hållet spränger densamma och drifver kejsardömet tillbaka i Rouners och reaktionens armar. Ollivier har förklarat inom lagstiftande församlingen, att folkomröstningen kommer att försiggå under fullständig frihet och attregeringen skall uppmana embetsmännen att afhålla sig från alla försök att använda sitt inflytande, utan i stället endast bemöda sig om att bereda tillfälle för så många medborgare som möjligt att deltaga i folkbeslutet. Men han tillade äfven, att regeringen icke skulle förhålla sig overksam gentemot partiansträngningar. Hvad vill det egentligen säga? Man kan befara, att regeringen härvid kan komma att göra sig skyldig till nytt mannamån, som skall onödigtvis reta sinnena. Våldsamma agitationer skola just härigenom icke kunna utebl fva. Näst folkomröstningssaken i Frankrike sysselsättes den allmänna uppmärksamheten mest af förhållandena i Rom, der denna dagen, d. 12 April, kommer att bli en betydelsefull märledag. D. 12 April är neml. årsdagen för påfvens räddning, då i S:t Agnes basilika golfvet brast sönder. Afsigten var, att denna tacksägelsefest skulle i år sammanfalla med förkunnandet af påfvens ofelbarhet, men man har likväl icke kunnat komma så långt framåt med kyrkomötet, hvarför man nu måste i stället nöja sig med en mindre allmän sakHvari denna skall bestå, känner man ännu icke; men att något mot tankefriheten fientligt skall komma att derifrån förnimmas, det är otvifvelaktigt. Den tredje fråga, som står på den politiska diskussionens dagordning i Europa, är den om författningsfrågan i Österrike.