vii anluru 1i4admunsgsvu 41 1P(191u61 fart 1174 Ö1118 Ianåslis-underrättelser. Det stora öfverskott, som Englands statsräkenskaper för nyss tilländalupna sinansår utvisa, har redan framkallat åtskilliga förslag om lämpligaste sättet för detsammas användning. Sålunda uppvaktades finansministern, mr Lowe, d. 30 Mars af en deputation från the financial reform union med anhållan om att tullarne på the, kaffe och socker skulle nedsättas samt det ofvan omtalade öfverskottet användas till att bereda statskassan ersättning för den derigenom uppkommande bristen i inkomster. Vid denna uppvaktning förekom först en ganska rolig episod, föranledd deraf att en bland deputationens medlemmar, mr Briggs från Manchester, för att gifva styrka åt deputationens anhållan, påminte om att en af mr Lowes kolleger i ett offentligt tal nyligen lofvat landet att hvarie engelsman snart skulle hafva sitt frukostbord fritt från alla tullafgifter. I sitt svar sade sig nr Lowe icke vilja förneka att så hade skett, men han bad att få erinra om att den minister, som så yttrat sig, icke var finansminister. Godt — genmälte mr Briggs härpå — men så borde han blifva det. Finansministern öfvergick emellertid derefter till att utförligt motivera sitt afslag på den framställda begäran. Nationen kunde snart bli uppfordrad — yttrade han — och ingen kunde veta huru snart det komme till att ske, att göra stora finansiella ansträngningar; men för sådan händelse borde man icke hafva afstått ifrån inkomstkällor, hvilkas återställande skulle vara svårt, om icke omöjligt. Men det vore icke heller rättvist om arbetsklassen helt och hållet fritoges från hvarje beskattning, med undantag af den som innefattas i afgifterna på maltoch spritdrycker. Arbetarne träffas icke af inkomstskatten, men äfven om man icke eger hundra pund om året, bör man till gengäld for de tjenster man åtnjuter af samhället också något bidraga till dess behof. I annat fall skulle under närvarande politiska förhållanden tvenne mycket olika berättigade klasser uppkomma: en klass, den talrikaste, som pålägger skatterna, och en annan, som betalar dem. Statsinkomsterna vore att förlikna vid ett bord, som står väl derför att det hvilar på flere fötter, men som, ifall antalet af stöd minskas, störtas ihop. Så skulle äfven ske med en stats finanser, om en af de mångfaldiga inkomstkällor, som äro af nöden för dessas välbefinnande, blefve tillstoppad. Det torde icke vara ur vägen att man äfven i vårt land, hvarest liknande frågor stå på dagordningen, något litet reflekterar på de af Englands liberalt sinnade finansminister uttalade åsigter. Man erinrar törhända att vårt lands förre finansminister, frih. Gripenstedt, då han vid något tillfälle i riksförsamlingen fann sig föranlåten att påminna om de många och stora dels nedsättningar, dels totala borttagningar af skatter, som egt rum under den tid han innehade finansportföljen, tillika omtalade att han erhållit åtskilliga varningar i anledning af detta sitt handlingssätt. Så hade han t. ex. blifvit uppkallad till den gamle statsmannen v. Hartmansdorff, sjelf under en föregående regime sekreterare för finansärendena, och af denne, som då låg på sin dödsbädd, mottagit det allvarliga rådet att icke i följd af en kanske tillfällig gynnsam ställning i statsverket för alltid beröfva staten inkomster, som en gång fråntagne densamma aldrig mer torde återvinnas. Frih. G. afböjde emellertid detta råd, under förklaring att svenska folket vore så beskaffadt, att detsamma, om ännu en gäng verkligt behof gjordes af att åtaga sig de aflyftade bördorna, skulle finnas villigt att göra detta offer. Denna sist anförda åsigt, hvilken kanske mera vittnar om personlig ädelbet i tänkesättet än om kännedom af skattdragandes natur i allmänhet och svenska skattegifvares isynnerhet, synes numera i representantförlingen börja betraktas såsom ofelbar och blir så mycket farligare i en tid som vår, då frågan om skattelindringar, efter hvad senaste dagars erfarenhet gifvit vid handen, är på väg att användas såsom politiskt agitationsmedel. Hvarje gammal skatt är god, säger en åldrig regel i finansteorien, och om än mycket kan anmärkas mot densamma, står dock ändå så mycket qvar af dess sanning, att den förtjenar begrundas af vår tid och af — vår riksdags Andra kammare. Utaf den nyligen utkomna årsberättelsen om franska bankens rörelse under förlidet år finner man att på diskontväg omsattes derstädes år 1869 en summa af icke mindre än 6682 mill. fr. Ensamt i